Kristin på Högda

Släktforskning har varit min ”backup-hobby” under snart fyrtio år – har jag inte haft något annat att göra har jag alltsom oftast plockat fram mina gamla förfäder och försökt hitta lite mer information om dem. Efter att ha tagit mig bakåt till mitten av 1700-talet på de flesta av benen, så har jag istället försökt fokusera på att gå framåt och kartlägga vilka tre-, fyra-, fem- och sexmänningar jag kan tänkas ha därute i världen. Detta har blivit särskilt intressant efter att jag börjat få mängder av DNA-träffar på diverse internetsajter. Därför har det också blivit en hejdlös samling personer – över 17 000 stycken nu – som samlats i mitt släktforskningsprogram.

För det mesta så får man inte reda på så mycket information om de personer man stöter på. Man får reda på deras födelsedatum, om de kan läsa och skriva eller om de har olika lyten. Man får också reda på deras familjesituation, hur många barn de får, om de emigrerar och så vidare. I dödböckerna kan man få läsa tragiska dödsorsaker som att de har drunknat, dött av lungsot eller TBC. Men, om man har riktigt god lycka så lyckas man komma över ett foto på personen som kan skapa lite liv i berättelsen. Har man riktigt god tur, så snubblar man över en person som är känd – än i denna dag – och där det finns levande personer som kan hjälpa till i färgläggningen av den, allt som oftast, sedan länge döda personen.

När det gäller min farmor Lisas föräldrar – Karl och Hulda – så är det faktiskt ställt på det sättet att det finns inte mindre än två personer som är omskrivna och som de äldre fortfarande säger sig ha berättelser om och som de kan dela med sig av.

Det stigma och den skam som det innebar att vara ensamstående moder i 1800-talets slut och långt in på 1900-talet är en klart hämmande faktor som motverkar möjligheterna att få fram den information som är så viktig för släktforskare och efterlevande – ”vem var fadern?”. En markering med ”O.Ä” (oäkta) i födelseboken där det nyfödda barnet skrivits in, är något av det tråkigaste en släktforskare kan stöta på.

Jag tror inte att min gamla fina farmor skulle ha uppskattat mitt grävande i gamla ”skamliga” uppgifter. Hon var en människa av sin tid och det som ansågs skamligt skulle man tala tyst om, eller inte alls. Men, jag hoppas att hon skulle ha förlåtit mig och uppskattat resultaten ändå. Särskilt då det framkommit att båda hennes föräldrars mödrar var starka och strävsamma kvinnor, som slet för brödfödan, såg till att deras barn överlevde i en tuff tid, och levde relativt sett långa liv. De båda far- och mormödrarna Christina och Maria, var båda exempel på devisen ”kvinnor kan” – långt innan denna myntats.

Christina Andersdotter

Den 12 februari 1859 föddes den inhyste torparen Anders Jansson i Förby, Övre Ullerud, Värmland och hustrun Cajsa Jonsdotters dotter Christina. Det var parets fjärde barn av vad som totalt skulle bli fem barn – varav tre kom att utvandra till Nordamerika.

Den 4 oktober 1867 dör Christinas mor Cajsa. Christina bor då tillsammans med sin familj på Humletorp. Fadern gifter om sig med Kajsa Nilsdotter 1873. Christina bor kvar hos fadern till 1875 då hon flyttar för att jobba som piga på Kvarntorp i Östra Ämtervik, och senare samma år på Råbäck i Övre Ullerud.

Den 8 december 1876 föder Christina sitt första barn, den ”oäkta” dottern Anna Maja. Drängen Olof Olsson i Bonäs, Östra Ämtervik erkänner faderskapet. Christina verkar dock få ta hand om dottern helt på egen hand under det att hon fortsätter arbeta som piga.

Någonting verkar ha gått snett på Råbäck under slutet av 1884, då Christina i november skrivs tillsammans med dottern Anna Maja bland socknens lösdrivare. Christina är då drygt fem månader in i sin graviditet med min farmors mor Hulda. I kyrkboken finns även en notering om att hon vägrats inflyttning till Östra Ämtervik socken. Men, till slut får hon under den 25 maj 1885 flytta till By i Östra Ämtervik. Dottern Hulda är då sex dagar gammal.

När det gäller Huldas fader så finns det ingen dokumentation som styrker något faderskap. Däremot har jag med hjälp av DNA-matchningar kunna dra slutsatsen att en Lars Magnus Petersson med största sannolikhet är Huldas far.

Fattigdomen måste ha varit påtaglig för Christina under perioden 1885 till 1896. Hon står under denna period som understödshjon, vilket innebar att hon hade ett ställe att bo men inte någon inkomst från socknen. Hon föder under dessa hårda omständigheter sonen Birger den 8 december 1889 och dottern Gerda Elisabet den 26 januari 1893. Ingen fader har gått att finna för dessa två barn.

1896, då Christina är 37 år gammal, verkar det börja ordna upp sig och hon flyttar till torpet Sönner Höjda i Skacksjö. Hon står där som ”avsöndringsägare” vilket torde innebära att hon fått köpa den gamla stugan under en tid fram tills att den skulle rivas. Den gamle soldaten Nils Wist som är 32 år äldre än henne, tar hon hand om som inhyseshjon för att få lite extra inkomster. Under 1897 föder Christina sin son Einar, och fadern är Nils Wist som vid sonens födelse är hela 70 år gammal.

Nils dör till slut den 11 april 1918 – hela 91 år gammal. I bouppteckningen efter Nils kan man se hur fattigt de levat. Nils efterlämnar personliga tillgångar på totalt 49 kronor.

Sonen Einar flyttar hemifrån 1914 och kvar i stugan blir Christina som bor där i ytterligare nio år.

Dagen då Christina dog – annandag jul 1923 – var hon på väg genom skogen tillsammans med bland annat min farmors föräldrar – Hulda och Karl. Hon ska då ha sagt ”jag tror di får ta mig som lik från skogen” varpå hon föll ihop på en berghäll och dog. Hon blev 64 år och 10 månader år gammal.

I bouppteckningen kan man se att hon efterlämnar en stuga med ladugård värderad till 400 kronor, mängder av husgeråd och möbler, kläder och en ko som värderades till 175 kronor. Christina hade även sparade medel – hela 275 kronor – i Östra Ämterviks sparbank. För att ha levt ett liv i fattigdom så hade Christina genom sin strävsamhet och sparsamhet skrapat ihop närmare 900 kronor i arv till sina barn att dela på.

Eftermälet

Efter ”Kristin på Höjda” berättas en del ytterligare. Bland annat om hennes smeknamn ”Gris-Kristin” som illasinnade människor ska ha kallat henne då hon enligt dem fick ungar i samma mängd som en sugga. Elaka människor har det alltid funnits, det är ett som är säkert.

Det berättas också att när Christina gick för att döpa sin yngste son Einar så ska prästen Peter Werme ha börjat förmana henne för hennes leverne, men då ska hon ha sagt ”Nu ska inte kyrkoherden komme mä na hal orl, för ser kyrkoherden, den här pôjken, den ska bli min ålderdoms tröst dä”.

Att hon var en strävsam kvinna var också tydligt för de som såg henne, oavsett vad de tyckte om henne. En torksommar berättas det, att hennes källa sinade, och hon tvingades då gå flera gånger per dag och hämta vatten i hink från sjön Visten för att hennes ko skulle få vatten. Ned till Visten var det en kilometer långt och brant uppförsbacke på vägen tillbaka.

Sammanfattningsvis, så kan inte jag vara annat än imponerad av hur Christina lyckades med sitt liv. Att ha upplevt den fattigdom hon upplevde, att få utstå omgivningens spott och spe för att inte ha fått sina barn inom äktenskapet – det kan inte ha varit lätt. Men, hon lyckades trots allt detta uppfostra sina barn till goda medborgare, där dotter Hulda lyckades likaså att uppfostra min farmor till en av de bästa.

Vid ett besök på pastorsexpeditionen vid Östra Ämterviks kyrka så fick jag av Göran Bengtsson Christinas begravningsplats visad för mig. Ingen gravsten fanns kvar, men heller ingen ny grav hade grävts på platsen. När jag frågade varför svarade Göran: ”Av respekt för Kristin”. Det tycker jag säger en hel del.