Morbror Sven säger till min farmor Lisa ”Hur gammal är Ingemar nu?”. Skrockande svarar Lisa ”52.” och skakar på huvudet.
Ovanstående utspelar sig i en film som min fars kusin, Svens son, Thomas, gjorde tillsammans med sin far och faster 1994. Tjugofem minuter guld i form av historiskt material, särskilt för oss som stod dessa två syskon nära förstås. Personligen tycker jag det är fantastiskt att kunna få höra min farmors röst och skratt – 28 år efter att hon gick bort, drygt 93 år gammal.
Min farbror Ingemar gick för övrigt bort i fjol, på Sveriges nationaldag, nästan 80 år gammal. Som av en händelse så träffades vi nere hos min mor och far ett par veckor innan. Och då kändes allt som vanligt, Ingemar var sitt vanliga själv, även om han var märkt av ålder förstås.
Imorgon är det min tur att bli 52 år gammal. Och som min mor sa för något år sedan – ”Att jag fyller 70 är inte så konstigt, men att Peter snart fyller 50 det är svårt att förstå”. Och jag måste hålla med. Det är svårt att förstå – känslomässigt – rent matematiskt är 2022 – 1970 lätt att räkna ut.
Så här är det. Och, så här har det alltid varit. Tiden går, det är inget att göra åt, utan det enda den enskilda människan kan göra är att acceptera det hela och göra det bästa av den tid som man får sig till låns. Det kan vara mer eller mindre svårt att acceptera. Men acceptera, det måste man. Precis som att 1 + 1 är lika med 2.
Genom släktforskningen har jag kommit ett antal tusen människoöden nära. Det har givit viss insikt i hur livet kan vara. Jag kan känna sorg med fadern som tappade hela sin familj i scharlakansfeber. Jag kan känna att jag blir imponerad över alla de som i tidig 20-årsålder lämnar sin familj och sina hem för att emigrera till ett främmande land – oftast USA – för att aldrig återvända. Och alla dessa mödrar som dog i barnsäng eller i sviterna efter att ha fött barn. Jag kan också känna medlidande med de föräldrar som i många fall blev ensamma kvar i Sverige. Även om, misstänker jag, de säkert gladdes över att barnen sökte sig en ny framtid i ett land med framtidsutsikter och bort från den cementerade fattigdom och brist på frihet i tanke och tro.
Det är en annan tid nu. Dör någon ens i scharlakansfeber längre? Fattiga människor finns nu, precis som det alltid gjort. Och visst har vi, i de flesta fall, möjlighet att tänka och tro som vi vill. Det har blivit bättre. Inte tu tal om annat.
Så vad är då meningen med livet? Hur lever man det på bästa sätt? Hur carpar man diem så att säga?
Jag skulle vilja påstå att följande är det livet handlar om:
- Ta hand om, och engagera dig i, dina nära och kära.
- Hjälp dina medmänniskor.
- Engagera dig för ditt samhälles bästa – som idrottsledare, styrelseledamot eller hemvärnssoldat (motsv.).
- Bidra med glädje i din omgivning – ett skratt förlänger livet.
Viktigast är kanske att vara snäll. Inte dumsnäll, utan snäll – alla människor är inte goda och drivs heller inte av goda avsikter. Var snäll mot de som förtjänar det. Lägg inte kraft på dem som inte förtjänar det.
Mästaren sa en gång i tiden – ”älska din nästa som dig själv.” Det är en uppmaning så god som någon. Något att leva efter.
Nu kör vi ett år till så får vi se vad som händer under 2023. Efter pandemi och nära-världskrig så hoppas jag på förbättrade omständigheter. Tycker att det vore lämpligt.
Dum Spiro Spero, som Cicero skrev. Så länge jag lever, hoppas jag.