Efterklokhetens kranka blekhet
Detta år har det blivit pinsamt tydligt hur illa förberett Sverige är för det som verkligen staten behöver hantera och säkerställa – yttre skydd, inre skydd, energiförsörjning m m. Sveriges regering hade onekligen tur i oturen att den svidande kritiken från Corona-kommissionen dränktes i dånet av historien som kom tillbaka för att överraska de flesta – Ryssland är kapabla och har viljan att med våld betvinga sina grannar till underkastelse både fysiskt och i tanke. Den Eviga Freden hade upphört. Vi var inte i historiens mål.
Ingen såg det komma. Alla var naiva. Nej, inte riktigt alla. Men de som under alla år varnat för Ryssland och deras historia, deras uppbyggnad av sin militära kapacitet kallades för alarmister och misstänkliggjordes. Ungefär på samma sätt som användes mot de som hade annan tanke för hur coronapandemin skulle hanteras. In i grupptänket eller håll tyst.
Precis som den bristande pandemihanteringen började skaka liv i de styrande och deras undersåtar, så var det Rysslands invasion som slutligen fick fart på dem. Finnarna alltså. Det var Finland, som inte glömt sin historia, inte glömt grannens historia, som var den vuxne i rummet och drog rätt slutsatser.
”Jävla Finland! Nu kanske vi också måste gå med i Nato”, ska vår, kanske genom tidernas sämsta, utrikesminister ha utbrustit när det gick upp för henne att det säkerhetspolitiska tåget höll på att lämna perrongen. Som tur är, genomfördes en snabb ”process” i Sverige för att vi skulle komma till samma insikt som Finland – på regeringsnivå, vad folket ansåg var mindre intressant. Linde och ”fördjupade samarbete”-Hultqvist, som för övrigt aldrig skulle vara kvar i en regering som tog Sverige in i Nato, fick bita i det sura äpplet och tillse att dokumenten blev underskrivna. Att Finland skulle ändra sig för att Linde/Hultqvist m fl blåögda naivister hade avvikande åsikter var aldrig på bordet. Tydligt budskap från Finland – vi går med, oavsett vad ni hittar på.
Det måste ha gjort ont i socialdemokrater på många nivåer som gullat med kommunistiska kurdiska organisationer över åren, samtidigt som de kastat diplomatisk skit på Turkiet, att behöva underkasta sig den förödmjukande behandling som Erdogan gav – och fortfarande ger – igen med. Mest av allt för Linde och Hultqvist kan tänkas.
I början av 2000-talet började man outsourca diverse IT-verksamheter till Ryssland. Dugliga IT-konsulter helt klart. Jag var av en av de som varnade för detta och undrade om man verkligen tänkt igenom det hela. Men, ingen kunde sin historia. Nu 20 år senare fick man så gott flytta sin verksamhet igen, till andra företag i andra länder. Helt säkert till icke små kostnader.
”Hur kunde de göra så här? Det kom som en blixt från klar himmel!”. Gjorde det verkligen det? Ständig cyberkrigföring och trakasserier på hybridarenan. Tjetjenien gav sig ryssarna på under 1990-talet. Georgien 2008. Krym 2014. Syrien 2015. Ständiga trakasserier av sina grannar och andra som, inte på riktigt, gjorde skillnad i vår beredskap, vårt energitänk o s v. Det måste ju gå att prata med dem. Det händer där, men kommer inte hända här. Eller?
Att ÖB, strax efter att ryssarna invaderade Ukraina i februari, omgående beställde ammunition och drivmedel – borde säga en del. Framför allt att politiker av alla kulörer under 1990-tal fram till och med nu agerat i en linje som inte varit vad som varit bäst för Sverige i dagsläget. Man har förslösat pengar och resurser på gud vet vad. Beredskap och landets förmåga att stå emot oförutsedda händelser – icke.
Makten framför allt och vad kan innebära för ett land
Att ”moderaten” – jag skulle säga ”populisten” – Reinfeldt såg till att med Miljöpartiet skada Sverige under överskådlig framtid genom att avskaffa den moderata invandrings- och migrationspolitiken som ett led i att få sitta kvar vid makten har nog de flesta kommit till insikt om nu. De som då hade avvikande åsikter och kanske t o m förespråkade en politik i enlighet med socialdemokratiska regeringar under Ingvar Karlsson och Göran Persson, misstänkliggjordes och kallades rasister. Att någon ens yppade ordet ”volymer” var nog för att bli förpassad till bakgrunden. Nu är samme volym-person Sveriges utrikesminister. Och, t o m Magdalena Andersson förespråkar en mer begränsad immigration som bättre står i linje med vad landet klarar ekonomiskt och integrationsmässigt. Tänk så det kan ändra sig fort. Kan det ha att göra med skjutvapenvåldet som löper amok i landet? Kan det vara för att ordningsmakten inte har förmågan att upprätthålla våldsmonopolet? Kan det vara för att man till slut kommit till insikt att det gått för långt och att ”någon måste göra någonting” åt detta? Kanske.
Stefan Löfvén – Sveriges kanske genom tidernas sämsta statsminister – gjorde det som ingen annan socialdemokrat tidigare gjort – bjöd in extremisterna i Miljöpartiet i värmen i Rosenbad. Allt för att själv få sitta vid maktens roder. Effekterna av detta ser vi nu, när familjer i Sverige kommit till insikt om att vindkraft är ingen kraftkälla att bygga ett samhälle på. Man inser också att lägga 10 000-tals kronor på el – per månad – inte är speciellt kul och att man hellre hade lagt pengarna på annat. Annat, som kanske hade bidragit till att fler kunde hållas i sysselsättning. En undersökning gjord i dagarna visar att 90% är för kärnkraft. 10% emot (C och Mp?). Tänk så det kan slumpa sig. Gjorde Löfvén de val han gjorde avseende energisystemet i landet för Sveriges bästa. Icke.
Magdalena Andersson kom in i strålkastarljuset när Löfvén, efter flera misstroendeomröstningar, äntligen fick lämna. Hon fick otroligt stor cred i början. Ungefär som när den törstige som gått genom öknen får sitt första glas vatten. Och, hon kunde prata i hela meningar. Uppgraderingen från Löfvén var uppskattad.
Men även Andersson kände suget efter makten. Så till den milda grad att hon gjorde ett avtal med politiske vilden, gerillakrigaren och kommunisten Kakabaveh som kostade Sverige ytterligare en miljard i stöd till hennes gamla polare i Kurdistan. Är det så man gör? Tydligen, om allt man vill är att behålla makten i egen hand. Är det konstigt att Erdogan blev lite putt? Gjordes det för Sveriges bästa? Inte alls.
Till slut fick man ändå lämna ifrån sig rodret. Ett parti som framröstats av klassiska socialdemokrater och som i princip förespråkar politik som ett Socialdemokraterna modell 1990 skulle stått bakom, släpper fram borgarna. Andersson, som hade all möjlighet i världen att framstå som en god förlorare, varnar i sitt ”tacktal” efter valet istället för att – i princip – en fasciststat med rasförföljelser ska utbryta i nästa stund. Ett lågvattenmärke i svensk politik.
Tiden efter valet ägnar socialdemokraterna sig åt en ”ni ljög och höll inte era löften”-kampanj. Allt för att man inte inom nio veckor (!) som nytillträdd regering inte hunnit komma fram med åtgärder på det självskadebeteende som den tidigare regeringen under åtta år ägnat sig åt. Man har helt enkelt ingen skam.
Min egen elräkning kommer att sluta på över 6000 kr för december månad. Vem hade kunnat ana att, om man låter planerbar energi stängas ner och spelar Putin rakt i händerna, detta skulle hända. Ja, alla, som inte håller en ära i att vara naiv och aldrig ser något komma. Alla inblandade borde avgå och skämmas – om de ens har förmågan till detta.
Ljus i tunneln?
Att Sverige så entydigt tagit ställning för Ukraina och hjälper detta land är uppfriskande. Att göra vad som är Rätt – öppet och utan att huka bakom diffusa begrepp som ”neutralitet” är härligt att se. Vad det kan komma att innebära för oss som land däremot, är nog inte uppenbart för gemene man. Personlig beredskap är något jag skulle rekommendera.
Att Putins pojk Orban ska rösta igenom Sveriges natomedlemskap i närtid – ja det kan hända, om EU fortsätter att hålla inne pengar till Ungern. Jag håller inte andan.
Att Erdogan, som precis som alla statschefer ska göra, sätter sitt eget land i främsta hand och som ett led i detta kräver mer eller mindre orealistiska eftergifter från rättsstaten Sverige, kommer medverka till Sveriges medlemskap i Nato i närtid – det håller jag för orealistiskt. Hur mycket kan och kommer Sverige kröka sin rygg i detta gatlopp som Erdogan låter oss löpa? Hur lågt kommer vi gå och kommer vi tappa vår själ?
Hellre då stå upp för vad som är Rätt. Följ avtalet som skrevs under och inte en bokstav mer. Visa att vi har gjort det som krävs och att bollen därefter är på turkarnas planhalva. Rakryggat ska vi stå och tillsammans med liktänkande européer försvara varandra. Vi ska inte skämma ut oss.
Jag är inte avundsjuk på den bajsmacka som förra regeringen lämpat över på den nuvarande.
Så finns det då något ljus i tunneln? Ja, att vi numera inte längre står ensamma. Vi är på samma sida – uttalat denna gång – med de som håller samma värden heliga som oss själva. Efter åratal av rökridåer av ”neutralitet” så känns det bra att inte vara ensam längre.
Vi är där vi hör hemma. Det är bra. Det är i rikets intresse.
Nästa år då?
Förhoppningarna om ett snabbt slut på kriget i Ukraina de finns där. Men de är just förhoppningar. Att det faktiskt ska bli så är mindre sannolikt. Orkar Europa hålla ihop? Kommer den republikanska majoriteten i representanthuset att hålla höga nivåer på biståndet till Ukraina? Kommer tyskarna vakna ur sin Schröder/Merkel dvala och återgå till ett upplyst ledarskap utan att för den skull gå för långt som de gjort ett par gånger tidigare? Kommer européerna inse att deras förhöjda kostnader är ett lågt pris att betala för fred och frihet i Europa på lång sikt? Jag hoppas det. Vår framtid hänger på det.
Dum Spiro Spero, som min favorit Cicero sa. Jag fortsätter envist att hoppas och förhoppningsvis kommer historien bli bra till slut och det kommer bli skrivet att ”efter en stund i mörker där naivitet, aktivism och felriktade satsningar, så tog man i Europa tag i sig själva, växte upp och agerade insiktsfullt och ansvarsfullt för sina medborgares skull under många år framöver.”
Kanske är det jag som är naiv?