Uppvaknande

Inledning

Miklagård. Ryssland. Sovjetunionen. Ryska Federationen. Vad man än kallar det så vet var och en som kan sin historia att det inte är en granne man kan lita på. Allt eftersom den enorma landmassan byter namn inträder i pauserna den ryska björnens tid i ide. En tid att vila. En tid att tänka. En tid att planera för den tid som komma skall. Det ryska folket tittar förskräckt uppåt mot ledarskapets höjder och försöker sortera ut vilken av alla pretendenter som ska bli deras nye starke Ledare. Den ledare de så vansinnigt och konstant längtar efter.

På toppen slåss man för att bli den som ska få, eller rättare sagt, ta folkets gunst i besittning. Det är en omtumlande tid då björnen borde vila där i sin dvala, men istället drömmer den mardrömmar – den ena värre än den andra.

När björnen så till slut vaknar, står där den nye starke Ledaren med motståndarna utmanövrerade och nedkämpade. Han är grinig, gnuggar sig i ögonen och försöker fokusera. Fokusera på det viktigaste – att lösa problemet med hur han själv ska kunna vara kvar vid makten. Lösningen är klar. Det är densamma som alltid – det är den yttre fiendens fel. Utlänningarna, judarna, kapitalisterna, amerikanerna. De är de som ska ha skulden för att riket är i det skick det är. Ingen annan.

Det luttrade ryska folket dämpar alla önskemål om medinflytande, yttrandefrihet, demokrati och mat för dagen med den kraftigt subventionerade vodkan. Det är ingen idé att kämpa emot. Det bästa är att bli en grå mus i mängden. Att inte synas. Inte höras. Det går nog snart över. När så all information utgår från Ledaren och dennes köpta lakejer börjar så snart alla och envar insupa den enda tillgängliga informationen som sanning. De är emot oss. Allihop. Vi måste försvara oss!

De unga kvinnorna håller emot längst. De försöker tänka klart och använda sig av den källkritiska förmåga de utbildats med. En del använder sig av kulturen för att kämpa emot. De skriver inlagor på nätet. De startar rockband för att framföra sin kritik i form av låttexter. En del protesterar till och med genom att nakna framföra sitt budskap skrivet direkt på sina kroppar. En efter en tystas de. De trakasseras. De förföljs. De spärras in. Game over.

Larm!

Det är första helgen i juni. Mobiltelefonen ringer. Klockan är strax efter tre på söndagsnatten. Per sover som en stock och snarkar så högt att han inte hör ringsignalerna som spelas om och om igen. Hustrun Mia hör. Det gör hon alltid. När hon hört inledningsriffet från Metallicas Seek and destroy för femte gången får hon nog. Mia skickar ut en armbåge och träffar Per i revbenen.

”Det ringer i din mobil! Det är ju sanslöst att du inte hör din egen ringsignal!”

Att de var ute på middag kvällen innan med några vänner och drack ett par glas vin för många gör inte hennes humör bättre.

Per kisar och gnuggar sig i ögonen för att försöka få bort det grus som verkar ha ansamlats där i drivor under natten, under den korta tid han faktiskt sovit.

”Va fan är det nu då?” utbrister han med en skrovlig baksmälleröst och fumlar fatt i telefonen som ligger bredvid sängen.

”Ja, det är Per” svarar han och inväntar svar.

”Det är Micke.” säger en röst i andra änden. Då Per dröjer lite för länge med ett svar, fortsätter rösten ”Din kompanichef !”

”Jaa, det hör jag” svarar Per. ”Jag är lite seg här. Fest igår. Vad är det nu? Nån tant som gått bort sig?” Det brukar det vara när kompanichefen ringer.

”Nej, inte den här gången. Nu är det skarpt. På allvar. Chefen K3 har aktiverat sina hemvärnsbataljoner. Vi mobiliserar!” Micke forcerar fram sina ord. Han låter stressad.

”Skojar du?” säger Per skeptiskt.”Vad har hänt?”

”Jag skojar inte. Vi har fått vår mobiliseringsorder. Mer än så vet jag inte. Du får börja ringa in dina gubbar nu.”

”Det var som fan,” säger Per som nu lyckats sätta sig upp på sängkanten.

”Du har ingen aning alltså. Om vad det handlar om menar jag?”

”Nej inte ett dugg. Vi får säkert mer info om några timmar” säger Micke.

”Sätt igång och ring nu och packa dig sedan iväg till mobiliseringsplatsen. Jag väntar där.”

Micke lägger på och Per sitter omtumlad på sängen och hjärnan går på relativt högvarv. ”Typiskt att man ska vara bakis när det här händer” tänker han och suckar med en andedräkt som har spår av aceton.

”Vad var det nu då?” frågar Mia som bara halvhört konversationen.

”Vi ska mobilisera.”

”Vad menar du?” säger Mia oförstående.

”Vi ska mobilisera. Hemvärnet. Samlas för att börja lösa uppgift.” förklarar
Per.

”Lägg av. Är det en övning?”

”Nej, tydligen inte” säger Per och harklar sig. ”Nåt har hänt. Tydligen så illa att chefen K3 valt att kalla in sina hemvärnsbataljoner.”

”Det är ju sanslöst!” utropar Mia. ”Va fan kan det röra sig om då?”

”Ingen aning.” säger Per uppriktigt. ”Men, jag får börja ringa runt här och se till att folket börjar pallra sig iväg.”

Telefonsamtalet till Pers ställföreträdande plutonchef blir nästan en fullständig kopia av det samtal Per hade med sin kompanichef. Med ett undandag – ställföreträdaren David, som inte varit på kalas, har en mycket mindre skrovlig röst.

”David, ringer du gruppcheferna och säger till dem att de ska ringa in sina soldater”, säger Per. ”Vi kör som i vår stående order.”

”Klartecken på det”, säger David som trots att han är småbarnsförälder låter oförskämt pigg. ”Jag återkommer till dig med numerären när de ringt tillbaka.”

”Lysande”, säger Per. ”Hur lång tid tar det innan du är redo att åka?”

”Ja du” säger David fundersamt. ”Det tar i alla fall en timme att hitta alla prylar och packa skiten. Vi ska ju ha mat med också. Vette fan om jag har nåt vettigt hemma.”

”Okej,” säger Per. ”Men du, skulle du kunna hämta upp mig? Jag kan inte köra bil än alltså. Vi kom ju hem för lite drygt två timmar sedan.”

”Absolut” säger David. ”Jag ringer dig när jag är på väg, eller när jag fått in
styrkebeskedet.”

De lägger på. Per tittar på Mia och skakar på huvudet.

”David kör oss. Så du kan ha bilen.”

”Bra” svarar Mia. ”För vem vet hur länge det tar innan du är tillbaka”

”Ja, inte jag i alla fall,” säger Per.

Sen går Per upp och börjar det mödosamma arbetet med att få ordning på all den personliga utrustningen.

Det mesta av uniformspersedlarna ligger i en garderob men alla andra småsaker tar sin tid att söka rätt på. Kompass. Batterier. Frystorkad mat från XXL. De sköna handskarna som inköpts på Clas Ohlson. PMR-radioapparaterna från Kjell och company.

Per slår snabbt på datorn och skriver snabbt ut en kopia av kompaniets stående order och en kopia av plutonens stående order. Det blir fyra sidor per blad så att de inte tar upp så mycket plats i benfickan.

Per bläddrar fram till sidan som beskriver vad som ska packas var. Sen går han igenom artikel för artikel och efter en halvtimma så är ryggsäck och bärsäck packade. Femton minuter till så är rätt saker i rätt ficka i uniform och stridsväst. Då ringer telefonen. Det är David.

”Tjugotvå” säger David.

”Är det allt?” säger Per. ”Vilka sex saknas?”

”Bengtsson, Lindqvist, hundföraren Lisa, Johnny, Billgren och Karlander.”
rabblar David upp i rasande fart.

”Okej” suckar Per. ”Varför kommer inte de då?”

”Fyra av dem svarade inte. Tydligen är Lisa höggravid och Karlander på semester i Thailand.”

”Jaja, vi får göra det bästa med det vi har.” säger Per. ”Gilla läget.”

”Som alltid” svarar David.

Tjugotvå, tänker Per, det blir i alla fall tre rätt okej grupper.

”Är du snart på g?”

”Ja då” säger David. ”Jag är på rull inom fem minuter och ute hos dig om tjugo.”

”Perfekt” säger Per. ”Då hinner jag. Och du, glöm inte instruktionen till kassunen.”

”Nädå, den är redan nerstoppad i benfickan” säger David. ”Vi ses om en
stund.”

Mia som inte klarat av att somna om sitter vid köksbordet och blinkar trött.
Hon funderar över vad som har hänt. Undrar hur hon ska orka med all logistik med barnen. En tanke far genom hennes huvud – tänk om jag aldrig får se honom mer. Hon viftar bort det och tänker att det ska nog gå bra. Det händer ju aldrig nåt i Sverige ändå. Det är säkert bara någon hetsig militär som överreagerat.

Plötsligt knackar det på dörren. Mia rycker till och Per som står vid dörren, redo att åka öppnar.

”Tjena” säger David. ”Då åker vi då.”

”Ja, vi gör väl det” svarar Per. ”Mia, jag hör av mig när jag vet mer.”

”Bra” säger Mia. ”Var rädd om dig!”

”Det är jag alltid,” säger Per. ”Ha det gott så länge. Hej då.”

Sen går Per och David ut till bilen och packar in Pers utrustning. När de satt sig i bilen säger David:

”Du, ta en sån här”. David räcker över en Vicks Blå. ”Du behöver den.”

Till Kärleken

Hittade denna gamla skrivelse som jag skrev till ett bröllop en gång för länge sedan. Håll till godo.

Amor Vincit Omnia

Tiden flyger i sin fjärde dimension,
vi ser den hastigt försvinna,
Snart går vi alla i pension,
hur i hela friden ska vi hinna?
 
Att göra alla ting vi tänkt,
Skola, jobb, och karriär,
Är det inte alldeles befängt,
Är det därför vi är här?
 
Eller, finns det något större än allt
Något som inget biter på,
Vad är det som är jordens salt,
Kan det vara att man är två?
 
Obrytbar vänskap, ett innerligt liv,
Gemensam vandring i vardag grå,
Mycket skratt och lite kiv,
Hörs snart tassande av de små?
 
Hasta långsamt, njut tiden ni har,
Ta er tid att älska varandra,
Här gäller ej "den som spar han har"
Satsa på er kärlek, glöm det andra.
 
Avnjut tillsammans, det söta kärleksvinet
Eller tag en smutt av singel malt,
Glöm inte bort det gamla latinet,
Amor vincit omnia - Kärleken besegrar allt.

Nu är det slut

För 31 år sedan gick jag ut högstadiet på Norrtullsskolan i Åmål. Det var en härlig dag som skulle firas ordentligt. Dagen till ära hade jag till och med lånat faderns kostym i en härligt ljusblå färg.

Det var skönt att lämna högstadiet – en tid full av hormoner och rollsökande. Det är inte en tid jag ser tillbaka på med någon större glädje egentligen. Visserligen fanns det många härliga kamrater och det skedde en del roliga saker, men själva skolarbetet var inget vidare. På gymnasiet var det helt annorlunda – en bra tid i det avseendet.

Idag har så den nästa generationen, här representerad av dottern, klarat av att ta sig igenom denna passus i livet. Jag gläds med henne och hoppas att gymnasiet för henne ska bli minst lika bra som det var för mig. Jag tror hon kommer överträffa mig med hästlängder, och så ska det väl vara? Det ska väl bli bättre för varje generation som tar sig framåt i tiden?

Så grattis kära Agnes! Hoppas du får en härlig skolavslutning och en härlig sommar. Det är du värd, och mycket mer där till. Utomordentligt suveränt jobbat!

Nu är det slut. Nu börjar något nytt.

Qt Cross compilation for ARM (on Ubuntu)

To build Qt for embedded Linux, you need to install a cross compiler on your system. I use Ubuntu 13.04 and did the following:

apt-get install g++-4.7-arm-linux-gnueabi gcc-4.7-arm-linux-gnueabi g++-arm-linux-gnueabi gcc-arm-linux-gnueabi

You also need to download the Qt package for embedded linux – http://qt-project.org/downloads

Extract the package:

cd /tmp ; tar zxf qt-everywhere-opensource-src-4.8.4.tar.gz

Then it is time to adapt the platform files so that the correct compiler is used. Edit qt-everywhere-opensource-src-4.8.4/mkspecs/qws/linux-arm-gnueabi-g++/qmake.conf

Change the into the following values:

# modifications to g++.conf
QMAKE_CC = arm-linux-gnueabi-gcc
QMAKE_CXX = arm-linux-gnueabi-g++
QMAKE_LINK = arm-linux-gnueabi-g++
QMAKE_LINK_SHLIB = arm-linux-gnueabi-g++
# modifications to linux.conf
QMAKE_AR = arm-linux-gnueabi-ar cqs
QMAKE_OBJCOPY = arm-linux-gnueabi-objcopy
QMAKE_STRIP = arm-linux-gnueabi-strip
QMAKE_LIBS_THREAD += -lpthread -lrt -ldl

Then, it is time to configure Qt:

./configure -opensource -confirm-license -embedded -xplatform qws/linux-arm-gnueabi-g++ -nomake demos -nomake examples -little-endian -no-qt3support -no-cups -no-largefile -optimized-qmake -no-openssl -nomake tools -no-webkit -fast -no-gif -no-libmng -no-libtiff

Then, compile the code….

make

Then install the code

make install

Qemu, Qt, Buildroot

(Skrev detta pÃ¥ en tidigare blogg. Infon är användbar fortfarande sÃ¥ jag ”framporterar” texten :-))

1. Krav

  • Ubuntu 13.04
  • Buildroot – http://buildroot.uclibc.org/downloads/buildroot-2013.02-rc1.tar.bz2

2. Installera Ubuntupaket

  • apt-get install nfs-kernel-server
  • apt-get install qemu qemu-system qemu-system-arm qemu-keymaps qemu-user qemu-utils

3. NFS Server

  • mkdir /nfs-root
  • Add to /etc/exports: /nfs-root 127.0.0.1(rw,sync,no_subtree_check,all_squash,insecure,anonuid=0,anongid=0)

4. myinit.sh – Add to <path>/nfs-root

#!/bin/sh
mount -t proc none /proc
mount -t sysfs none /sys
mount -t ramfs ramfs /dev
/sbin/mdev -s
/etc/init.d/rcS
export DISPLAY=:0
exec /bin/sh

5. qtapp.sh – Add to <path>/nfs-root

#!/bin/sh
export QWS_KEYBOARD=”TTY:/dev/tty1″
export QWS_DISPLAY=”LinuxFb:/dev/fb0:0″
export QWS_SIZE=”800×480″
/myApp -qws -keyboard &

6. myApp – Add to <path>/nfs-root (your Qt application)

7. Konfigurera buildroot

mkdir build ; cd build
wget http://buildroot.uclibc.org/downloads/buildroot-2013.02-rc1.tar.bz2 tar jxf buildroot-2013.02-rc1.tar.bz2
cd buildroot-2013.02-rc1
make menuconfig

Välj sedan följande att konfigurera följande:

  • Target arch -> ARM (little endian)
  • Target arch variant -> arm926t
  • Toolchain -> Type -> External toolchain
  • Toolchain -> Toolchain -> Sourcery Codebench ARM 2012.03
  • Toolchain -> Toolchain origin -> Toolchain to be downloaded and installed
  • Toolchain -> Enable MMU support
  • System Configuration -> /dev management -> (Static using device table)
  • System Configuration -> Init system -> Busybox
  • System Configuration -> Port to run a getty (ttyAMA0)
  • Package Selection for target -> Busybox (1.21.x)
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> directfb (select all)
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Approve free license
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Gui Module
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> DBus Module
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> XML Module
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Freetype2 (Qt freetype2)
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> JPEG (Qt bundled)
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> PNG (Qt bundled)
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> zlib (Qt zlib)
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Graphics drivers -> Linux Framebuffer
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Graphics drivers -> Qt Virtual Framebuffer
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Graphics drivers -> directFB
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Mouse drivers -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Keyboard drivers -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> Qt -> Script Module
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> X.org -> X11R7 Servers -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> X.org -> X11R7 Libraries -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> X.org -> X11R7 Libraries -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> X.org -> X11R7 Applications -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> X.org -> X11R7 Protocols -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> X.org -> X11R7 Applications -> select all
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> xterm
  • Package Selection for target -> Graphic libraries -> xvkbd
  • Package Selection for target -> Filesystems and … -> select all
  • Package Selection for target -> Libraries -> Crypto -> libgcrypt
  • Package Selection for target -> Networking … -> dropbear
  • Filesystem images -> cpio
  • Filesystem images -> ext2
  • Filesystem images -> jffs2
  • Filesystem images -> romfs
  • Filesystem images -> squashfs
  • Filesystem images -> tar the root filesystem
  • Bootloaders -> U-Boot
  • Bootloaders -> U-Boot board name -> versatilepb
  • Bootloaders -> Custom Network Settings -> server ip -> 10.0.2.2
  • Bootloaders -> Custom Network Settings -> ip address -> 10.0.2.15
  • Bootloaders -> Custom Network Settings -> gateway ip -> 10.0.2.1
  • Bootloaders -> Custom Network Settings -> netmask -> 255.255.255.0
  • Bootloaders -> Custom Network Settings -> ethernet address -> 04:25:fe:ed:00:18
  • Kernel -> Linux Kernel -> Kernel version -> 3.7.6
  • Kernel -> Linux Kernel -> Kernel configuration -> Using a defconfig
  • Kernel -> Linux Kernel -> Defconfig name -> versatile
  • Kernel -> Linux Kernel -> Install kernel image to /boot in target


8. Bygg buildroot

make


9. Extrahera rootfs till nfs-monteringen

cd /nfs-root
tar xf build/buildroot-2013.02-rc1/output/images/rootfs.tar

10. Starta Qemu

qemu-system-arm -M versatilepb -kernel build/buildroot-2013.02-rc1/output/images/zImage -append ”nfsroot=10.0.2.2:/nfs-root rw ip=10.0.2.15::10.0.2.1:255.255.255.0 init=/myinit.sh console=ttyAMA0” -m 256 -serial stdio

11. Starta Qt-applikationen

./qtapp.sh

Historien upprepar sig…

Det är lugnt utanför, ganska lugnt på Facebook också. Inte många som oroar sig för något. En del håller nog säkerligen på och bullar upp inför Melodifestivalen som snart ska dra igång på teven.

Det börjar visserligen ta fart i media nu lite grann, men det är inte alls fråga om de JÄTTERUBRIKER som Aftonbladet och annan skräpmedia lyckas prestera vid svininfluensahysteri eller när någon gått vidare till andra chansen i Melodifestivalen.

Vem kan tro att vår närmaste supermakt just nu förbereder invasion av en suverän nation som inte ligger särskilt långt från våra egna gränser? Statsministern verkar sitta lugnt i båten, utrikesminister Bildt uttalar sig ivrigt på twitter och pratar med andra utrikesministrar. Men vad görs egentligen för att få stopp på det som redan rullats igång?

Ryssland invaderar inom nÃ¥gra timmar troligtvis Krimhalvön i Ukraina. Visserligen har de redan lyft in ett antal tusen soldater till de flygplatser som de redan tagit. Nej just det, det var ”okända och omärkta kombattanter” som gjorde det. Ryska specialförband med allra största säkerhet.

Putin spelar upp sina bästa charader och ber ödmjukt det ryska parlamentet att gÃ¥ med pÃ¥ hans önskan om att undsätta de rysktalande som bor pÃ¥ krimhalvön. De har ju ändÃ¥ bett oss om hjälp, verkar han resonera. Sedan att detta ”rop pÃ¥ hjälp” författats av storryssarna själva och överlämnats till lydfursten pÃ¥ Krim, verkar inte spela nÃ¥gon större roll.

Vad gör väst? Pratar. Inte stort mer. USA är heller inte redo att försvara en nation som redan fått inbjudan om att bli medlem i NATO. EU, vad gör de? Vad kan de göra? Inte ett förbenade dugg. Det är pinsamt.

Precis som under Georgienkriget för sex år sedan så kan Putin göra som han vill. Frågan är hur de 45 miljonerna ukrainare kommer att ställa sig till att ha rysk militär på sitt eget territorium, igen. Det är ju inte första gången. De har nog inte glömt hur de svältes av Stalin och hans gäng under tidiga 1900-talet, eller hur de behandlades under andra världskriget, och efter.

Det som är mest skrämmande i nuläget är den totala frÃ¥nvaron av hÃ¥rda ord frÃ¥n väst. Hot om sanktioner, frysta medel, stopp av köp av olje- och gasleveranser etc tills rysk trupp lämnat Ukraina – var är de? Ingenstans.

Folk stoppar huvudet i sanden, pillar vidare pÃ¥ sina paddor och poppar popcorn inför Melodifestivalen, och tänker ”det händer ju inte här i alla fall.”

Tragiskt och en nedrans fars är vad det är. Kan verkligen inte folk sin historia? Verkar inte sÃ¥…

Det går!

Gott Nytt År förresten!

Kan meddela att det är fullt möjligt för barn i 10 och 12-årsåldern att klara sig utan iPads och mobiltelefoner i fem dagar – i sträck!

Under vår minisemester till Sälen införde vi ”IT-förbud” för både barn och vuxna och jag måste säga att det funkade kanon. Det blev samtal, skratt och umgänge på ett sätt som man nästan kunde tro var utdött. Det var ett visst motstånd i början, men sedan funkade det utan problem.

I bilen på vägen upp var det också ett sällan skådat samspel mellan levande människor – i verkliga livet. Mycket kul!

Det känns skönt att det går att motstå och att det bör vara naturligt att inte avskärma sig med IT-prylar när man åker bil. Särskilt som ViaPlay till och med i sin senaste reklamfilm saluför sina produkter med typ: ”köp våra prylar så håller sig ungarna lugna i baksätet”. Ingen bra utveckling eller önskan om utveckling tycker jag.

Snart dags för jobb igen också… Men, först några dagar till av totalt lugn och vegetation… eller?

2013 – En Återblick…

Så har ytterligare ett år passerat. När ens föräldrar säger att det går fortare och fortare för vart år som går så är det svårt att tro dem. Men, nu när jag själv blivit mognare till åldern i alla fall, så kan jag inte annat än instämma. Time flies, och det oavsett om man har roligt eller inte. Kanske inte så upplyftande för barn och ungdomar att höra – men så är det hur som.

Arbete

Låt mig först och främst säga att numerologi är rent nonsens. Dock kändes det där med 13 i 2013 lite oroväckande. Otroligt patetiskt, men så kändes det. Att sedan det faktiskt var ett besvärligt år att vara IT-konsult är en helt annan femma.

Inledningsvis på året satt jag mest på kontoret och väntade på att det skulle ramla in arbete. Det dröjde. Ö„nda fram till den 1 april. Då fick jag jobba med mjukvara till trafikkameror som skulle säljas till danska rikspolisen. Riktigt kul uppdrag och Pär som jag jobbade med var en riktigt trevlig, kompetent och förstående människa. Efter dryga tre månader var det uppdraget slut och jag gick in i vänteläge på nytt.

När det inte finns något faktiskt uppdrag att göra så hoppade jag in och hjälpte kollegorna som satt och jobbade i andra uppdrag på kontoret. Vidare får man försöka vidareutbilda sig, pyssla med prototyper skrivna i språk som det är läge att öka färdigheterna i.

Till slut. I början på september tog det fart och vi lyckades landa ett uppdrag på Ericsson i Göteborg. Ö„ndra fram till jul skulle det vara sades det. För mig som inte rest i tjänsten på tio år – och varit helnöjd med detta faktum – blev det förstås en ny upplevelse. Veckopendling till en stad jag inte kunde alls i princip. Spännande minst sagt. Och en utmaning – för både mig och hustrun. Det blir ju minst sagt lite mer logistik att sköta för den hemmavarande föräldern när man har barn i 10 och 12-årsåldern.

Det kändes som att komma hem när man trädde in på Ericsson igen. Detta företag som jag jobbat hos, för och under i princip sedan jag började arbeta. Jag fick till och med tillbaka min gamla e-postadress som jag hade när vi blev Tieto för 11 år sedan. Helt otroligt.

Trots att alla konsulter ska bort där jag jobbade, så fick jag förlängt förtroende och nu är slutdatum sista mars 2014. Både kul och hedrande, men när fotbollssäsongen börjar i april för grabben, så vill jag i alla fall inte pendla hela veckorna. Hoppas det går att lösa.

Grönt

Ö…rets försvarspolitiska debatt – som är både skrämmande och uppfriskande – gjorde att det kändes mer angeläget än någonsin att göra en insats för Sveriges försvar. Ju färre vi blir desto mer betydelsefull blir var och ens bidrag. Att göra min 22000-del kändes, och känns, angeläget och viktigt – minst sagt.

Vår KFÖ– detta år var en förbands-KFÖ– där hela förbandet skulle övas tillsammans. Det blev ett fredsscenario där övningen var mycket realistisk, och blev med andra ord inte så fartfylld som man kanske hade hoppats på.  Men, vi skötte oss bra och fick fina recensioner av de följebefäl som följde vårt förband. Trevligt!

I augusti fick jag äntligen till det och kom iväg på den där kompanichefsutbildningen jag länge velat gå. Det var tredje försöket. Att gå kurs på HvSS är riktigt kul och man träffar endast de mest engagerade och intresserade. Lärarkåren vi hade var riktigt bra också och efter tio dagar så kände jag att jag hade mer kunskaper och bättre förståelse för vad som händer ”en trappa upp”.

JC 13 – Joint Challenge 13 – var svenska arméns största övning på många år. Vi fick vara med! Otroligt kul. Dels för att vi fick fortsätta köra som ett förband och lösa uppgifter som vår pluton ska kunna lösa – visserligen som B-styrka – men ändå. Dels, var det roligt att få se andra delar av Sveriges försvar. Intressanta fordon och intressant utrustning. Vi skötte oss bra och gjorde många lärdomar. Precis som, utgår jag från, de anställda gjorde. Fler såna här övningar!

Familj

Att inleda året i en liten stuga i Sälen har blivit lite av en tradition. Skidåkning – både utför och längsmed terrängen – blir trevligare för vart år som går. Att få göra det tillsammans med trevliga människor gör det hela än trevligare.

Vi passade på att byta ventilation i huset i år också. Det var många åsikter om det, men resultatet blev riktigt bra. Sen kom det faktiskt en som kunde med vår värmepump och bytte en pryl i den så att den inte hela tiden slog av när det blev som mest kallt. Skönt att få det löst till slut, efter många år!

Barnen har tränat som bara den under året. Precis hur mycket innebandy och fotboll som helst. Träningar, matcher och cuper. Jag och Martina deltar ju fullt ut i detta som lagledare och tränare så våra helger har varit mer än uppbokade. Men, det är riktigt kul att vara delaktig i barnens aktiviteter och se dem växa – både som personer och som lagspelare. Kalles Kaviar Cup i Smögen var nog det största för Agnes under året, medan Sun Cup i Karlstad och Sommarcupen i Degerfors var störst för Eric. Särskilt insatserna i Degerfors var riktigt bra.

Vi var i Branäs i år igen. I samma stuga som flera år tidigare. Branäs är perfekt för barnfamiljer och skidåkningen håller god klass och kan, tycker jag, mäta sig med både Lindvallen och de andra ”stora” backarna i Sälen. Kläppen är ett snäpp vassare dock.

Veckan efter åkte jag till St Anton med mina arbetskamrater. Alperna för första gången. Vilken upplevelse! Vilken natur och vilka otroliga backar. Vilken fart! Alkohol och skidåkning är dåligt, men i alperna framstår det som högst livsfarligt, så det blev det inget alls med. Fokus blev på skidåkning som för första gången på många år blev kanonkul igen. En oförglömlig händelse.

När det gäller golf så har det stabiliserat sig vid runt sju rundor per år. Hoppas det blir fler med tiden. Vår årliga golftävling anordnades av mig och Bryngfjorden var inte en uppskattad bana. En ”vandligsled” som Haevaker uttryckte det. Tyvärr var det inte bättre i år. Dessutom var det första gången sedan vi startade som inte Roger kunde delta som spelare – hans ALS hade gjort det omöjligt till slut, men han kom ut och följde med i golfbil under nio hål och det var både rörande och uppskattat förstås. När vi spelade vår höstgolftävling orkade han inte delta. Vi saknade honom obeskrivligt mycket. Och när han senare under hösten gick bort så var det hjärtskärande sorgligt och tragiskt. Jag saknar dig Roger!

Under semestern kom vi iväg till både Strömstad och Berlin. Med bil! Ö„ntligen! Det var riktigt kul att få återse båda ställena förstås, men Berlin är en otrolig stad att åka till. Hur mycket historia som helst!

Jag, Daniel, Frank och Johan kom iväg på en vandring i år också. Fulufjället. Min första fjällvandring. Det var vackert och intressant, men att gå i fjällen tog på fötterna rejält. Snacka om kasst underlag för fotlederna. Men trevligt hade vi – som vanligt!

I övrigt har det varit mest arbete. En vecka var Martina i Nichny Novgorod och då fick jag faktiskt jobba hemifrån. Det var skönt och funkade hur bra som helst.

Sen byggde vi ett mur mot vägen. Nio ton betong lade jag, far och Björn på plats. Bra blev det och en klar förbättring jämfört med den halvdöda häck vi hade tidigare. Passade även på att börja bygga om altanen. En ny rabatt (i betong) blev det och resultatet såg fint ut. Jag antar att det kommer bli mer altanjobb under 2014.

I slutet av året har vi ryckt upp oss rejält när det gäller husrenovering och bytt ut i princip hela köket. Det blev riktigt snyggt. Vit högglans! Ljust! I love it!

Ja, det var väl en sammanfattning. Jag har säkert glömt en massa, men vad kan man förvänta av en man med guldfiskminne. Eller hur Martina? 🙂

Nu ser vi fram emot 2014 – måtte det bli ett suveränt år, eller åtminstone inte ett katastrofalt år. Jag håller tummarna för att det blir så bra det kan bli – resten är arbete för att få det att bli just så.

Gott Nytt År!

. eller?

Undergången är nära…

Eller är den det? Hursomhelst kändes det som om det var läge för en i-slutet-av-året-sak att säga. Varför?! Jo, jag var nämligen ute på Bergviks köpcentrum idag och såg den konsumtionsfrenesi som pågick därute. Helt sjukt! Kommer jordens resurser verkligen att räcka till ytterligare ett par generationer, eller får vi börja ställa om oss mot färre prylar? Jag tror, och hoppas det. Så här kan det förhoppningsvis inte fortsätta hur länge som helst.

Låt mig säga direkt, att jag minsann inte är speciellt mycket bättre än någon annan i detta avseende. Men, för varje jul som går så blir det färre saker som köps. Å andra sidan så uppdaterade vi köket här alldeles nyss. Det är klart att det gamla skulle kunna ha gått att använda ett tag till. Men, IKEA byter system nu för kök – godnatt Faktum, goddag Metod. Således, om man inte ville byta allt, så fick man byta luckor i alla fall. Men visst kändes det inte direkt som det var livsavgörande direkt.

Inne på Siba var det stora högar med teveapparater. Jag kunde se hur dessa sjönk i realtid. Har verkligen inte folk teve sedan tidigare, eller är det bara frågan om att uppgradera från 46 till 52 tum? Jag misstänker det, för tjockteveapparaterna slängdes väl ut för flera år sedan.

En bra sak – särskilt när det gäller elektronik – är att prylarna blir mindre och mindre, och förhoppningsvis kräver mindre och mindre naturresurser för att tillverkas. Men något belägg för detta har jag inte, bara en förhoppning.

En värre sak, som jag upprörs mer av är detta konstanta mobiltelefonanvändande. Folk pratar inte med varandra längre – de surfar, eller skickar meddelanden till varandra via telefonerna. Ring för bövelen! Men icke. Ungdomarna idag säger att de är sociala när de sitter i sina mörka rum, men upplysta ansikten, och skickar textmeddelanden till varandra i timtal. Varför inte mötas IRL? Varför inte använda rösten för att samtala? Ungarna kan inte heller åka bil utan elektronik längre. De tittar inte ut genom rutorna och ser naturen eller det som rör sig utanför, utan sitter med huvudena djupt nersjunkna i sina telefoner eller tittar på DVD. Jag gillar min kamrat Franks inställning i denna fråga – han åker till nordnorge 170 mil enkel väg och där finns ingen elektronik i baksätet – ”Funkade det för oss så borde det funka för barnen”. Och det är klart det gör. Kanske till och med man får till samtal eller någon rolig lek i bilen om inte alla sitter och stirrar på någon skärm…

Det har gått så långt att jag i ren stönighet bestämt mig för att använda telefonen så lite som möjligt. Absolut inte på bussen och på tåget använder jag den bara som musikmaskin så att jag kan avskärma mig och sova några timmar innan jag kommer fram.

Föräldrar verka ta enklaste vägen ut här – om ungarna tittar på sina telefoner eller en DVD så är det åtminstone inget bråk där bak i baksätet. Vi borde inte ta den vägen. Vi borde umgås och samtala med varandra!

Att lärare i brist på annat tillåter mobiltelefoner på lektionerna i skolan ska vi inte ens gå in på – det är så lågt och är så upprörande att det kan förstöra ledighetsstämningen totalt. Jag väntar med det inlägget till senare.

I övrigt, önskar jag alla och envar ett riktigt Gott 2014. Måtte det bli ett kanonår!

Hedra din fader…

”och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.” Så står det i Luthers gamla lilla katekes. Värt att tänka på!

Budet är naturligtvis (tillsammans med de inledande tre ”gudsbuden”) menade att skaffa sig kontroll över bångstyriga och fritänkande unga. Är det så att alla föräldrar förtjänar respekt? Nej, inte alla – respekt är något man förtjänar över tid. Som tur är har jag fantastiska föräldrar som i stort har gjort mig till den person jag är idag. Det är värt – och mycket lätt – att hedra dem på alla sätt och vis. Just idag blev det en chokladask och trisslotter, men ändå. Det är tanken som räknas.

Jag hedrades också minsann. Fick en ny fin vibrerande rakhyvel, choklad, och en värmande tröja att ha under höst och vinter. Det värmer minsann! Det är alltid trevligt när människor, särskilt närstående, tänker på en.

Sonen spelade innbandymatch idag och även om de förlorade med ett par mål, så har de nog aldrig haft bättre passningsspel än vad de hade idag. Han gjorde ett fint mål också och det är ju kul! Men, viktigast är att kämpa – och det gjorde han minsann!

Dottern kom hem som ett lik idag – hon har varit på fotbollsläger i Kristinehamn och tränat oavbrutet i två dagar – då är det helt OK att vara trött. Själv sprang jag i skogen 2.5 kilometer och blev rätt svett. Tragiskt hur dålig kondis man har. Och att man är så slö…

Jag verkar inte vara ensam om att vara slö heller, i veckan kom det hemska siffror om hur överviktiga vi är i landet – särskilt Dalarna och Värmland. Är vi ovanligt slöa här kanske?

Bara att kämpa på!