Cicero

Inledning

Cicero, eller Marcus Tullius Cicero som är hans fullständiga namn och som föddes i Arpinium 106 f.Kr., har sedan ett antal år tillbaka varit en person som fascinerat mig. Med största sannolikhet är det den bild av honom som målats upp i böcker och filmer som bidragit till denna fascination.

Exempelvis framställs han i Robert Harris Cicero-trilogi och i HBOs serie Rome som en karriärmänniska, som sprungen ur den romerska medelklassen, med ett oerhört driv och fokus medelst sin stora förmåga att tala, lyckas ta sig ända upp till det konsulämbete han så suktade efter. Antalet artiklar på internet som lovprisar Cicero och hans färdigheter i att skriva och tala är för många för att räkna upp.

När även Tore Jansson, författaren till huvudboken för denna kurs – Latin – Kulturen, historien, språket [1], framhåller att ”… den skickligaste av alla talare i Rom, Marcus Tullius Cicero”, så känns det som om min fascination inte är helt ogrundad.

Att Cicero var en karriärist torde det inte råda några tvivel om. Han satte upp ett mål och gjorde sedan det som krävdes – på gott och ont – för att nå detta mål. Att Cicero fick många fiender längs vägen är inte svårt att förstå.

Men, vad är det som är så speciellt med just Ciceros sätt att skriva, tala och använda retorik som gjort att han fascinerat och inspirerat, och studerats av, människor under århundraden? Hur blev han så framstående och ”Cicero” med hela sin samtid och eftervärlden?

En grund att stå på

För att framstå som kulturell i det antika Rom så förväntades man både behärska latin och grekiska.  I tonåren studerade Cicero, enligt George Sarton [3], i Rom under epikurén Faidros och akademikern Filon, som Plutarchos hävdar att romarna höll högt för hans stora vältalighet.

Vid sidan av studierna i filosofi och retorik, så gav sig Cicero in på den juridiska banan. Enligt Plutarchos så var det statsmannen och senatorn Mucius Scaevola som hjälpte honom på vägen.

Cicero kom vid tjugosex års ålder att bli försvarsadvokat åt en bonde Sextus Roscius som åtalats för fadermord, och vilkens försvar ingen annan ville åta sig. Ciceros inledning löd:

”Jag antar att ni, o domare, förundras av varför det är så att när, så många framstående talare och ädla män sitter still, att jag framför alla andra skulle ställa mig upp, vilken varken av ålder eller förmåga, eller för inflytande, ska komma att jämföras med dem som sitter still.” [4]

Åhörarna anade nog inte vad som komma skulle men det slutade med att Cicero vann målet, och sedan for han raskt utomlands eftersom han var rädd för repressalier från den romerske diktatorn Sulla vilken hade intressen på den förlorande sidan.

Han reste närmare bestämt till Aten och lyssnade där till föreläsningar av bland andra filosofen Antiochos från Askalon och epikurén Zeno från Sidon [3].

Enligt Plutarchos reste Cicero vidare till Rhodos och studerade där retorik hos Appolonius Molon som, efter att Cicero framfört ett tal på grekiska (!), ska ha yttrat:

”Dig, i sanning, o Cicero, beundrar och berömmer jag; men Grekland tycker jag synd om för hennes tragiska öde, ty jag ser att även de storheter som lämnats åt oss, kultur och vältalighet, nu genom dig också kommer att tillhöra romarna.” [2]

Av grekerna fick Cicero lära sig hur man skulle föra sig som talare. Aristoteles, vilken var och är en förebild för många, menade att själva presentationen av ett tal skulle ske genom en blandning av logisk argumentation (logos), emotionell argumentation (pathos) och talarens egna karaktär (ethos). Denna ”mix” skulle Cicero komma att bli den store mästaren av.

Cursus Honorum – Hedersuppdragens väg

År 75 f.Kr. blev Cicero questor på Sicilien. Vid trettio års ålder hade han tagit det första steget på den cursus honorum som var så åtråvärd för de romerska karriäristerna. På Sicilien åtog han sig ett antal mål där han lyckosamt försvarade unga män som åtalats för feghet i krig, och på så sätt gjorde Cicero sig omtyckt av sicilianarna [2].

År 69 f.Kr. vände sig sicilianarna till Cicero för att han skulle åtala guvernören på Sicilien – Gaius Verres. Denne anlitade i sin tur den jurist och talare som ditintills ansetts som en av de största – Quintus Hortensius Hortalus. Hortensius ska inte ens ha mött Cicero i argumentation utan agerat genom ombud. Redan efter Ciceros två inledande tal ska Hortensius ha rått sin klient att gå i exil. Att man nu kände till Cicero i Rom torde inte vara något överilat antagande. Samma år, trettiosex år gammal, valdes Cicero till aedil.

År 66 f.Kr., vid trettionio års ålder, valdes Cicero till praetor – enligt Plutarchos först av dem alla, även om många andra framstående män kandiderade, och han ska ha skött detta ämbete med integritet och rättvisa.

År 63 f.Kr. valdes Cicero till consul och hade således nått ända upp till toppen av den romerska karriärstegen. Vid sin sida hade han Gaius Antonius Hybrida. Cicero lyckades, enligt Biographical Dictionary [5], att köpa Hybridas neutralitet genom att lova honom ståthållarskapet i Macedonia. Detta kom att göra Cicero till en de facto ensamt härskande konsul. Enligt Plutarchos så var det framför allt det vanliga romerska folket som hjälpte honom till denna post, även om också aristokrater bidrog till hans framgång. En bidragande orsak till att de förespråkade hans kandidatur var att mot honom stod Lucius Sergius Catilina, vilken jag återkommer till nedan. Cicero var då fyrtiotvå år gammal och hade inte bara fullbordat cursus honorum utan även suo anno d v s på yngsta tillåtna ålder.

År 52 f.Kr. valdes Cicero till proconsul över Silicien.  Enligt Sarton [3] så plundrade han inte provinsen, som brukligt var, utan ska ha handlat för siliciernas bästa.

Catilina

Catilina hade vid tiden för Ciceros konsulskap, för andra gången, kokat ihop en konspiration tillsammans med aristokrater och veteraner från legionerna i syfte att störta den romerska republiken. Den sjunde november 63 f.Kr. blottlade Cicero denna konspiration i och för den romerska senaten. Och han gjorde det med tal – av typen genus iudicale – som allt sedan dess förundrat, inspirerat och studerats.

Cicero har med största säkerhet förberett sitt tal genom att steg för steg gå igenom de förespråkade stegen:

1. Inventio – Insamling av fakta och uppställning av argument.
2. Dispositio – Uppbyggnad av talet med inledning, bakgrund, påståendet, argumen-tation för påståendet, bemötande av troliga motargument och avslutning.
3. Elocutio – Språklig utformning av framförandet.
4. Memoria – Memorering av talet så att det kan framföras utan fusklappar.
5. Pronuntatio – Framförande av talet – röstbehandling, gester etc.

Inledningen till talet innehåller de sedan länge bevingade orden:

”Hur långt ska du gå, Catilina, i att missbruka vårt tålamod? Hur länge ska vi låta ditt vansinne pågå? Var finns gränsen för din ohämmade fräckhet? Bryr du dig inte om någonting, inte nattpatrullerna på Palatinen, inte vakterna i staden, inte folks rädsla, inte insamlingen av alla hederliga människor, inte den här välbe-fästa platsen för senatssammanträde, inte ens utseendet och minerna på dem som sitter här?” [1]

I talet briljerar Cicero och framlägger den ena retoriska figuren efter den andra – retoriska frågor, anaforer, stegring, allitteration, personifikation, oxymoron.

Efter att Cicero talat klart, såg Catilina ingen annan råd än att lämna Rom med sina anhängare. Ciceros konsulbroder Hybrida följde efter Catilina med en armé vilken besegrade denne och i ett avgörande slag dog slutligen Catilina.

Cicero hyllades som ”fosterlandets räddare och fader” efter att ha räddat republiken [2].

Att trampa på fel tår

Att kunna tala och tala väl är en konst. Men likväl är en konst att veta när man ska hålla igen med det man vill säga. Enligt Plutarchos biografi [2] så uppvisar Cicero stora brister i denna färdighet. Han använder sin talekonst på ett sådant sätt att han framstår som bitsk och, kanske mer än nödvändigt, hård mot sina motståndare i rätten och oförskämd mot andra, exempelvis mot en Voconius som tydligen inte hade så vackra döttrar, något som Cicero använde emot denne på ett mindre snyggt sätt när han mötte Voconius på gatan gående med sina döttrar.

Till detta kom Ciceros oförmåga att hantera viljan att framhäva sig själv och sin storhet, både i tal och skrift. Detta ledde, enligt Plutarchos, till att Cicero fick många fiender. En av dem var tribunen Clodius som, understödd av Caesar, drev Cicero i en sexton månader lång exil och brände ner hans hem.

Ciceros relation till Julius Caesar var komplex. Å ena sidan så talade Cicero emot Caesar för att han insåg vad Caesar hade för avsikter, medan Cicero ville att republiken skulle bevaras. Efter att inbördeskriget, där Cicero stått på Pompeius sida, vunnits av Caesar söker Cicero upp Caesar och de verkar därefter ha haft en icke-fientlig offentlig relation, även om republikanen Cicero helt säkert hade andra känslor privat för den man som störtat republiken.

När Caesar mördats kom Cicero att utnämnas till princeps senatus. Enligt Appianos [6] ska Cicero under år 43 f.Kr. ha haft mer makt än någon folkvald någonsin kunnat ha. Denna sin position och sin makt fokuserade Cicero på att motarbeta Marcus Antonius vilken han ansåg vara en fara för republiken.

Cicero närmade sig Octavianus, den blivande Augustus, och försökte påverka honom att också arbeta mot Antonius ambitioner. Plutarchos misstänker att Cicero allierade sig med Caesar för att kunna lägga dennes makt till hans eget politiska inflytande [2].

Cicero författade under år 44 och 43 f.Kr. Phillipicae, en samling av hela fjorton tal riktade mot Marcus Antonius. Med dessa tal lyckades han få senaten att förklara Antonius republikens fiende.  Konsulerna Pansa och Hirtius ledde en armé och slog Antonius i slaget vid Mutina.  Båda konsulerna dog dock i slaget och Rom kom då att stå under Octavianus beskydd, blott nitton år gammal.

Till Ciceros stora olycka så enades Antonius och Octavianus tillsammans med Lepidus i det s k Andra triumviratet. För att dra in inkomster så utfärdade triumviratet en proskription där, det sägs att Antonius krävt att Ciceros namn skulle stå högst upp på listan över de som skulle mördas.  Cicero flydde Rom, men hittades till slut av centurionen Herennius och tribunen Popillius vilka halshögg honom och högg av hans händer vilka spikades upp på rostran i Rom [2].

Enligt Cassius Dio, ska en kvinna vid namn Fulvia ha tagit Ciceros avhuggna huvud, dragit ut dess tunga och kört sina hårnålar genom den [7]. Fulvia hade på första parkett fått uppleva att hur det kunde vara att vara på mottagarsidan av Ciceros talekonst – både som hustru åt Clodius och som hustru åt Marcus Antonius. Hennes påstådda handling kanske kan ge en indikation på hur det kan ha känts.

Arvet efter Cicero

Till eftervärlden lämnade Cicero en stor produktion av böcker inom allehanda områden och som till allas vår lycka bevarats tack vare bland annat diverse påpassliga katolska munkar. Verken omfattar personliga brev, juridiska tal, politiska tal samt böcker om filosofi och böcker om retorik och politik.

Jansson [1] hävdar att ”De som sysslar med konsten att tala, och överhuvudtaget med konsten att övertyga, använder ofta Quintilianus och Cicero som grund.” Jansson bedömer att eftersom talekonsten var så viktig för romarna så kom det sig att ”deras bästa förmågor använ-de mycket av sin kraft på det” så ”… står sig deras råd och deras tankar om det än idag.” 

Ciceros förmåga att skriva latin har bidragit till att studenter i snart två tusen år fått lära sig läsa och skriva latin med hans bevarade verk som utbildningsmaterial och rättesnöre. Ciceros skrivna latin har i mångt och mycket blivit synonymt med det som benämns ”klassiskt latin”.

Avslutning

Då och då föds det till världen en enastående individ som har allt, eller åtminstone har allt inom sitt gebit, och som får alla andra att blekna i jämförelse. Det kan vara personer inom idrotten som exempelvis Michael Jordan, Zlatan, Tiger Woods, eller personer inom vetenskapen som Isaac Newton, Marie Curie.  Personer som är så enastående att alla vet vem de är – men kanske inte vad de gör eller har gjort. Men deras namn känner man till. Cicero är en sådan person. Många har hört hans namn, av folk i gemen är det få som kan redogöra för vad det är han gjort.

Cicero var en innovatör i det att han tog in det de gamla mästarna (läs: grekerna) kommit fram till och sedan utvecklade det till nästa nivå. Han använde sedan dessa sina kunskaper på ett sådant sätt att han gjorde sig ett namn, först inom juridiken och sedan inom politiken. Allt i enlighet med den plan hans ambitioner stakat ut.

Ciceros förmåga att lära sig saker, att vara en god student, skriver exempelvis Plutarchos om. Hans förmåga att hålla igen verkar dock ha varit begränsad. Cicero verkar inte ha försuttit en enda möjlighet att framhäva sig själv och sin person. Han höll heller inte igen i vare sig juridiska tal eller politiska tal – var man på motståndarsidan så skulle man förgöras, verkar Cicero ha resonerat.

Den ende som verkar ha kunnat sätta Cicero på plats är den enastående Julius Caesar som, efter att ha vunnit inbördeskriget, verkar ha haft ett allvarligt samtal med Cicero varefter denne inte öppet talar emot honom mer. Först efter Caesars mord får Cicero ny luft och återtar sin gamla plats i rampljuset med full kraft.

Så svaret på frågan ”Hur blev han Cicero med sin samtid och eftervärld?” skulle jag vilja säga är att Cicero var så enastående i att tala och skriva, och med dessa färdigheter rörde han i sin samtid, och även i vår tid, upp känslor – kärlek och beundran, vrede och hat – så starka att hans namn etsat sig in i historiens tavla över världshistoriens mest kända personer.

För mig personligen är Cicero fortfarande en person jag vill veta mer om och som tur är så finns det en uppsjö av biografier att välja mellan. För att inte tala om Ciceros egna verk, om jag nu får för mig att pröva mina nyvunna färdigheter i latin och gå ad fontes.

Källförteckning

1. Jansson, T (2002). Latin – Kulturen, historien, språket. Wahlström & Widstrand.
2. Plutarchos. Jämförande levnadsbeskrivningar. Loeb classical library edition (1919). Översatt till engelska av Bernadotte Perrin.  https://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Plutarch/Lives/Cicero*.html (Min egen översättning från engelska). 2021-05-30.
3. Sarton, G (1993). Hellenistic Science and Culture in the Last Three Centuries B.C. Courier corporation.
4. Tullius Cicero, M. Pro Roscio Amerino. http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0018%3Atext%3DS.+Rosc.%3Asection%3D1  (Min egen översättning från engelska). 2021-05-30
5. Biographical Dictionary, Volume 3 (1843). Longman
6. Appianos. Romersk historia. Loeb classical library edition (1913).  Översatt till engel-ska av Horace White.  https://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Appian/Civil_Wars/4*.html 2021-05-30.
7. Cassius Dio, Lucius.  Historia Romana. Loeb classical library edition (1917). Översatt till engelska av Earnest Cary.            https://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Cassius_Dio/47*.html 2021-05-30.

Denna text lämnade jag in som essä till kursen LAT115 – Latinet som språk och kulturbärare, orienteringskurs vid Göteborgs universitet. Vid tiden för den här publiceringen så är det oklart om det var en lyckad essä eller inte. (2021-06-05)