Den vanligaste reaktionen när jag berättar för mina vänner och bekanta att jag studerar latin, är inledningsvis en fysiskt reaktion – öppen mun och koögon med hakan på bröstet – och därefter frågan: ”Varför i hela friden? Det språket är ju dött. Vem ska du prata latin med?”
Som jag upplevt det så är också föreställningen/fördomen att ”latin är ett dött språk” den vanligaste föreställningen. De jag umgås med – på fritid eller arbete (inom IT-branchen) – har uppvisat att de har litet, för att inte säga obefintligt, intresse av latin som språk. När jag sedan påpekar att de använder latin (visserligen via inlånade ord) dagligen så blir de lite förvånade.
En annan föreställning/fördom är att det bara är katolska präster som använder språket dagligdags. Vissa har sett amerikanska tv-serier om sjukhus och kommer därifrån ihåg att alla kroppsdelar och organ där benämns med hjälp av latinska termer.
Som jag ser det är det inte så konstigt att inte man i gemen kan så mycket om latin eller romarriket som svensk idag. Historieundervisningen har fått allt mindre utrymme – man ska inte lära sig årtal, personer o s v utan endast ”på konceptuell nivå”. Korvstoppningens tidevarv har deklarerats som över.
Ett exempel på detta är när min dotter – mycket fokuserad på sina studier över tid – berättar om att de läst om romarriket i skolan. Jag sa då att ”ja, men då vet du vem Julius Caesar var?” Men under kursen hade de inte talat om honom över huvud taget.
Senast under 2019 gick Skolverket ut och föreslog att antiken inte ens skulle vara kvar inom svensk historieundervisning. Ett förslag som sedan, som tur är, fick dras tillbaka.
Inte så konstigt då alltså, att allmänhetens kunskap om, och intresse av, latin är generellt dålig, då vi i Sverige systematiskt arbetat för att skolan inte ska lära ut historia, inom vilken romarriket kanske är den kortaste vägen för att få kunskap att latin finns och vad det används till, och av vilka.