Inledning
Miklagård. Ryssland. Sovjetunionen. Ryska Federationen. Vad man än kallar det så vet var och en som kan sin historia att det inte är en granne man kan lita på. Allt eftersom den enorma landmassan byter namn inträder i pauserna den ryska björnens tid i ide. En tid att vila. En tid att tänka. En tid att planera för den tid som komma skall. Det ryska folket tittar förskräckt uppåt mot ledarskapets höjder och försöker sortera ut vilken av alla pretendenter som ska bli deras nye starke Ledare. Den ledare de så vansinnigt och konstant längtar efter.
På toppen slåss man för att bli den som ska få, eller rättare sagt, ta folkets gunst i besittning. Det är en omtumlande tid då björnen borde vila där i sin dvala, men istället drömmer den mardrömmar – den ena värre än den andra.
När björnen så till slut vaknar, står där den nye starke Ledaren med motståndarna utmanövrerade och nedkämpade. Han är grinig, gnuggar sig i ögonen och försöker fokusera. Fokusera på det viktigaste – att lösa problemet med hur han själv ska kunna vara kvar vid makten. Lösningen är klar. Det är densamma som alltid – det är den yttre fiendens fel. Utlänningarna, judarna, kapitalisterna, amerikanerna. De är de som ska ha skulden för att riket är i det skick det är. Ingen annan.
Det luttrade ryska folket dämpar alla önskemål om medinflytande, yttrandefrihet, demokrati och mat för dagen med den kraftigt subventionerade vodkan. Det är ingen idé att kämpa emot. Det bästa är att bli en grå mus i mängden. Att inte synas. Inte höras. Det går nog snart över. När så all information utgår från Ledaren och dennes köpta lakejer börjar så snart alla och envar insupa den enda tillgängliga informationen som sanning. De är emot oss. Allihop. Vi måste försvara oss!
De unga kvinnorna håller emot längst. De försöker tänka klart och använda sig av den källkritiska förmåga de utbildats med. En del använder sig av kulturen för att kämpa emot. De skriver inlagor på nätet. De startar rockband för att framföra sin kritik i form av låttexter. En del protesterar till och med genom att nakna framföra sitt budskap skrivet direkt på sina kroppar. En efter en tystas de. De trakasseras. De förföljs. De spärras in. Game over.
Larm!
Det är första helgen i juni. Mobiltelefonen ringer. Klockan är strax efter tre på söndagsnatten. Per sover som en stock och snarkar så högt att han inte hör ringsignalerna som spelas om och om igen. Hustrun Mia hör. Det gör hon alltid. När hon hört inledningsriffet från Metallicas Seek and destroy för femte gången får hon nog. Mia skickar ut en armbåge och träffar Per i revbenen.
”Det ringer i din mobil! Det är ju sanslöst att du inte hör din egen ringsignal!”
Att de var ute på middag kvällen innan med några vänner och drack ett par glas vin för många gör inte hennes humör bättre.
Per kisar och gnuggar sig i ögonen för att försöka få bort det grus som verkar ha ansamlats där i drivor under natten, under den korta tid han faktiskt sovit.
”Va fan är det nu då?” utbrister han med en skrovlig baksmälleröst och fumlar fatt i telefonen som ligger bredvid sängen.
”Ja, det är Per” svarar han och inväntar svar.
”Det är Micke.” säger en röst i andra änden. Då Per dröjer lite för länge med ett svar, fortsätter rösten ”Din kompanichef !”
”Jaa, det hör jag” svarar Per. ”Jag är lite seg här. Fest igår. Vad är det nu? Nån tant som gått bort sig?” Det brukar det vara när kompanichefen ringer.
”Nej, inte den här gången. Nu är det skarpt. På allvar. Chefen K3 har aktiverat sina hemvärnsbataljoner. Vi mobiliserar!” Micke forcerar fram sina ord. Han låter stressad.
”Skojar du?” säger Per skeptiskt.”Vad har hänt?”
”Jag skojar inte. Vi har fått vår mobiliseringsorder. Mer än så vet jag inte. Du får börja ringa in dina gubbar nu.”
”Det var som fan,” säger Per som nu lyckats sätta sig upp på sängkanten.
”Du har ingen aning alltså. Om vad det handlar om menar jag?”
”Nej inte ett dugg. Vi får säkert mer info om några timmar” säger Micke.
”Sätt igång och ring nu och packa dig sedan iväg till mobiliseringsplatsen. Jag väntar där.”
Micke lägger på och Per sitter omtumlad på sängen och hjärnan går på relativt högvarv. ”Typiskt att man ska vara bakis när det här händer” tänker han och suckar med en andedräkt som har spår av aceton.
”Vad var det nu då?” frågar Mia som bara halvhört konversationen.
”Vi ska mobilisera.”
”Vad menar du?” säger Mia oförstående.
”Vi ska mobilisera. Hemvärnet. Samlas för att börja lösa uppgift.” förklarar
Per.
”Lägg av. Är det en övning?”
”Nej, tydligen inte” säger Per och harklar sig. ”Nåt har hänt. Tydligen så illa att chefen K3 valt att kalla in sina hemvärnsbataljoner.”
”Det är ju sanslöst!” utropar Mia. ”Va fan kan det röra sig om då?”
”Ingen aning.” säger Per uppriktigt. ”Men, jag får börja ringa runt här och se till att folket börjar pallra sig iväg.”
Telefonsamtalet till Pers ställföreträdande plutonchef blir nästan en fullständig kopia av det samtal Per hade med sin kompanichef. Med ett undandag – ställföreträdaren David, som inte varit på kalas, har en mycket mindre skrovlig röst.
”David, ringer du gruppcheferna och säger till dem att de ska ringa in sina soldater”, säger Per. ”Vi kör som i vår stående order.”
”Klartecken på det”, säger David som trots att han är småbarnsförälder låter oförskämt pigg. ”Jag återkommer till dig med numerären när de ringt tillbaka.”
”Lysande”, säger Per. ”Hur lång tid tar det innan du är redo att åka?”
”Ja du” säger David fundersamt. ”Det tar i alla fall en timme att hitta alla prylar och packa skiten. Vi ska ju ha mat med också. Vette fan om jag har nåt vettigt hemma.”
”Okej,” säger Per. ”Men du, skulle du kunna hämta upp mig? Jag kan inte köra bil än alltså. Vi kom ju hem för lite drygt två timmar sedan.”
”Absolut” säger David. ”Jag ringer dig när jag är på väg, eller när jag fått in
styrkebeskedet.”
De lägger på. Per tittar på Mia och skakar på huvudet.
”David kör oss. Så du kan ha bilen.”
”Bra” svarar Mia. ”För vem vet hur länge det tar innan du är tillbaka”
”Ja, inte jag i alla fall,” säger Per.
Sen går Per upp och börjar det mödosamma arbetet med att få ordning på all den personliga utrustningen.
Det mesta av uniformspersedlarna ligger i en garderob men alla andra småsaker tar sin tid att söka rätt på. Kompass. Batterier. Frystorkad mat från XXL. De sköna handskarna som inköpts på Clas Ohlson. PMR-radioapparaterna från Kjell och company.
Per slår snabbt på datorn och skriver snabbt ut en kopia av kompaniets stående order och en kopia av plutonens stående order. Det blir fyra sidor per blad så att de inte tar upp så mycket plats i benfickan.
Per bläddrar fram till sidan som beskriver vad som ska packas var. Sen går han igenom artikel för artikel och efter en halvtimma så är ryggsäck och bärsäck packade. Femton minuter till så är rätt saker i rätt ficka i uniform och stridsväst. Då ringer telefonen. Det är David.
”Tjugotvå” säger David.
”Är det allt?” säger Per. ”Vilka sex saknas?”
”Bengtsson, Lindqvist, hundföraren Lisa, Johnny, Billgren och Karlander.”
rabblar David upp i rasande fart.
”Okej” suckar Per. ”Varför kommer inte de då?”
”Fyra av dem svarade inte. Tydligen är Lisa höggravid och Karlander på semester i Thailand.”
”Jaja, vi får göra det bästa med det vi har.” säger Per. ”Gilla läget.”
”Som alltid” svarar David.
Tjugotvå, tänker Per, det blir i alla fall tre rätt okej grupper.
”Är du snart på g?”
”Ja då” säger David. ”Jag är på rull inom fem minuter och ute hos dig om tjugo.”
”Perfekt” säger Per. ”Då hinner jag. Och du, glöm inte instruktionen till kassunen.”
”Nädå, den är redan nerstoppad i benfickan” säger David. ”Vi ses om en
stund.”
Mia som inte klarat av att somna om sitter vid köksbordet och blinkar trött.
Hon funderar över vad som har hänt. Undrar hur hon ska orka med all logistik med barnen. En tanke far genom hennes huvud – tänk om jag aldrig får se honom mer. Hon viftar bort det och tänker att det ska nog gå bra. Det händer ju aldrig nåt i Sverige ändå. Det är säkert bara någon hetsig militär som överreagerat.
Plötsligt knackar det på dörren. Mia rycker till och Per som står vid dörren, redo att åka öppnar.
”Tjena” säger David. ”Då åker vi då.”
”Ja, vi gör väl det” svarar Per. ”Mia, jag hör av mig när jag vet mer.”
”Bra” säger Mia. ”Var rädd om dig!”
”Det är jag alltid,” säger Per. ”Ha det gott så länge. Hej då.”
Sen går Per och David ut till bilen och packar in Pers utrustning. När de satt sig i bilen säger David:
”Du, ta en sån här”. David räcker över en Vicks Blå. ”Du behöver den.”