Så har ytterligare ett år passerat. När ens föräldrar säger att det går fortare och fortare för vart år som går så är det svårt att tro dem. Men, nu när jag själv blivit mognare till åldern i alla fall, så kan jag inte annat än instämma. Time flies, och det oavsett om man har roligt eller inte. Kanske inte så upplyftande för barn och ungdomar att höra – men så är det hur som.
Arbete
Låt mig först och främst säga att numerologi är rent nonsens. Dock kändes det där med 13 i 2013 lite oroväckande. Otroligt patetiskt, men så kändes det. Att sedan det faktiskt var ett besvärligt år att vara IT-konsult är en helt annan femma.
Inledningsvis på året satt jag mest på kontoret och väntade på att det skulle ramla in arbete. Det dröjde. Ö„nda fram till den 1 april. Då fick jag jobba med mjukvara till trafikkameror som skulle säljas till danska rikspolisen. Riktigt kul uppdrag och Pär som jag jobbade med var en riktigt trevlig, kompetent och förstående människa. Efter dryga tre månader var det uppdraget slut och jag gick in i vänteläge på nytt.
När det inte finns något faktiskt uppdrag att göra så hoppade jag in och hjälpte kollegorna som satt och jobbade i andra uppdrag på kontoret. Vidare får man försöka vidareutbilda sig, pyssla med prototyper skrivna i språk som det är läge att öka färdigheterna i.
Till slut. I början på september tog det fart och vi lyckades landa ett uppdrag på Ericsson i Göteborg. Ö„ndra fram till jul skulle det vara sades det. För mig som inte rest i tjänsten på tio år – och varit helnöjd med detta faktum – blev det förstås en ny upplevelse. Veckopendling till en stad jag inte kunde alls i princip. Spännande minst sagt. Och en utmaning – för både mig och hustrun. Det blir ju minst sagt lite mer logistik att sköta för den hemmavarande föräldern när man har barn i 10 och 12-årsåldern.
Det kändes som att komma hem när man trädde in på Ericsson igen. Detta företag som jag jobbat hos, för och under i princip sedan jag började arbeta. Jag fick till och med tillbaka min gamla e-postadress som jag hade när vi blev Tieto för 11 år sedan. Helt otroligt.
Trots att alla konsulter ska bort där jag jobbade, så fick jag förlängt förtroende och nu är slutdatum sista mars 2014. Både kul och hedrande, men när fotbollssäsongen börjar i april för grabben, så vill jag i alla fall inte pendla hela veckorna. Hoppas det går att lösa.
Grönt
Ö…rets försvarspolitiska debatt – som är både skrämmande och uppfriskande – gjorde att det kändes mer angeläget än någonsin att göra en insats för Sveriges försvar. Ju färre vi blir desto mer betydelsefull blir var och ens bidrag. Att göra min 22000-del kändes, och känns, angeläget och viktigt – minst sagt.
Vår KFÖ– detta år var en förbands-KFÖ– där hela förbandet skulle övas tillsammans. Det blev ett fredsscenario där övningen var mycket realistisk, och blev med andra ord inte så fartfylld som man kanske hade hoppats på.  Men, vi skötte oss bra och fick fina recensioner av de följebefäl som följde vårt förband. Trevligt!
I augusti fick jag äntligen till det och kom iväg på den där kompanichefsutbildningen jag länge velat gå. Det var tredje försöket. Att gå kurs på HvSS är riktigt kul och man träffar endast de mest engagerade och intresserade. Lärarkåren vi hade var riktigt bra också och efter tio dagar så kände jag att jag hade mer kunskaper och bättre förståelse för vad som händer ”en trappa upp”.
JC 13 – Joint Challenge 13 – var svenska arméns största övning på många år. Vi fick vara med! Otroligt kul. Dels för att vi fick fortsätta köra som ett förband och lösa uppgifter som vår pluton ska kunna lösa – visserligen som B-styrka – men ändå. Dels, var det roligt att få se andra delar av Sveriges försvar. Intressanta fordon och intressant utrustning. Vi skötte oss bra och gjorde många lärdomar. Precis som, utgår jag från, de anställda gjorde. Fler såna här övningar!
Familj
Att inleda året i en liten stuga i Sälen har blivit lite av en tradition. Skidåkning – både utför och längsmed terrängen – blir trevligare för vart år som går. Att få göra det tillsammans med trevliga människor gör det hela än trevligare.
Vi passade på att byta ventilation i huset i år också. Det var många åsikter om det, men resultatet blev riktigt bra. Sen kom det faktiskt en som kunde med vår värmepump och bytte en pryl i den så att den inte hela tiden slog av när det blev som mest kallt. Skönt att få det löst till slut, efter många år!
Barnen har tränat som bara den under året. Precis hur mycket innebandy och fotboll som helst. Träningar, matcher och cuper. Jag och Martina deltar ju fullt ut i detta som lagledare och tränare så våra helger har varit mer än uppbokade. Men, det är riktigt kul att vara delaktig i barnens aktiviteter och se dem växa – både som personer och som lagspelare. Kalles Kaviar Cup i Smögen var nog det största för Agnes under året, medan Sun Cup i Karlstad och Sommarcupen i Degerfors var störst för Eric. Särskilt insatserna i Degerfors var riktigt bra.
Vi var i Branäs i år igen. I samma stuga som flera år tidigare. Branäs är perfekt för barnfamiljer och skidåkningen håller god klass och kan, tycker jag, mäta sig med både Lindvallen och de andra ”stora” backarna i Sälen. Kläppen är ett snäpp vassare dock.
Veckan efter åkte jag till St Anton med mina arbetskamrater. Alperna för första gången. Vilken upplevelse! Vilken natur och vilka otroliga backar. Vilken fart! Alkohol och skidåkning är dåligt, men i alperna framstår det som högst livsfarligt, så det blev det inget alls med. Fokus blev på skidåkning som för första gången på många år blev kanonkul igen. En oförglömlig händelse.
När det gäller golf så har det stabiliserat sig vid runt sju rundor per år. Hoppas det blir fler med tiden. Vår årliga golftävling anordnades av mig och Bryngfjorden var inte en uppskattad bana. En ”vandligsled” som Haevaker uttryckte det. Tyvärr var det inte bättre i år. Dessutom var det första gången sedan vi startade som inte Roger kunde delta som spelare – hans ALS hade gjort det omöjligt till slut, men han kom ut och följde med i golfbil under nio hål och det var både rörande och uppskattat förstås. När vi spelade vår höstgolftävling orkade han inte delta. Vi saknade honom obeskrivligt mycket. Och när han senare under hösten gick bort så var det hjärtskärande sorgligt och tragiskt. Jag saknar dig Roger!
Under semestern kom vi iväg till både Strömstad och Berlin. Med bil! Ö„ntligen! Det var riktigt kul att få återse båda ställena förstås, men Berlin är en otrolig stad att åka till. Hur mycket historia som helst!
Jag, Daniel, Frank och Johan kom iväg på en vandring i år också. Fulufjället. Min första fjällvandring. Det var vackert och intressant, men att gå i fjällen tog på fötterna rejält. Snacka om kasst underlag för fotlederna. Men trevligt hade vi – som vanligt!
I övrigt har det varit mest arbete. En vecka var Martina i Nichny Novgorod och då fick jag faktiskt jobba hemifrån. Det var skönt och funkade hur bra som helst.
Sen byggde vi ett mur mot vägen. Nio ton betong lade jag, far och Björn på plats. Bra blev det och en klar förbättring jämfört med den halvdöda häck vi hade tidigare. Passade även på att börja bygga om altanen. En ny rabatt (i betong) blev det och resultatet såg fint ut. Jag antar att det kommer bli mer altanjobb under 2014.
I slutet av året har vi ryckt upp oss rejält när det gäller husrenovering och bytt ut i princip hela köket. Det blev riktigt snyggt. Vit högglans! Ljust! I love it!
Ja, det var väl en sammanfattning. Jag har säkert glömt en massa, men vad kan man förvänta av en man med guldfiskminne. Eller hur Martina? 🙂
Nu ser vi fram emot 2014 – måtte det bli ett suveränt år, eller åtminstone inte ett katastrofalt år. Jag håller tummarna för att det blir så bra det kan bli – resten är arbete för att få det att bli just så.
Gott Nytt År!
. eller?