Eller är den det? Hursomhelst kändes det som om det var läge för en i-slutet-av-året-sak att säga. Varför?! Jo, jag var nämligen ute på Bergviks köpcentrum idag och såg den konsumtionsfrenesi som pågick därute. Helt sjukt! Kommer jordens resurser verkligen att räcka till ytterligare ett par generationer, eller får vi börja ställa om oss mot färre prylar? Jag tror, och hoppas det. Så här kan det förhoppningsvis inte fortsätta hur länge som helst.
Låt mig säga direkt, att jag minsann inte är speciellt mycket bättre än någon annan i detta avseende. Men, för varje jul som går så blir det färre saker som köps. Å andra sidan så uppdaterade vi köket här alldeles nyss. Det är klart att det gamla skulle kunna ha gått att använda ett tag till. Men, IKEA byter system nu för kök – godnatt Faktum, goddag Metod. Således, om man inte ville byta allt, så fick man byta luckor i alla fall. Men visst kändes det inte direkt som det var livsavgörande direkt.
Inne på Siba var det stora högar med teveapparater. Jag kunde se hur dessa sjönk i realtid. Har verkligen inte folk teve sedan tidigare, eller är det bara frågan om att uppgradera från 46 till 52 tum? Jag misstänker det, för tjockteveapparaterna slängdes väl ut för flera år sedan.
En bra sak – särskilt när det gäller elektronik – är att prylarna blir mindre och mindre, och förhoppningsvis kräver mindre och mindre naturresurser för att tillverkas. Men något belägg för detta har jag inte, bara en förhoppning.
En värre sak, som jag upprörs mer av är detta konstanta mobiltelefonanvändande. Folk pratar inte med varandra längre – de surfar, eller skickar meddelanden till varandra via telefonerna. Ring för bövelen! Men icke. Ungdomarna idag säger att de är sociala när de sitter i sina mörka rum, men upplysta ansikten, och skickar textmeddelanden till varandra i timtal. Varför inte mötas IRL? Varför inte använda rösten för att samtala? Ungarna kan inte heller åka bil utan elektronik längre. De tittar inte ut genom rutorna och ser naturen eller det som rör sig utanför, utan sitter med huvudena djupt nersjunkna i sina telefoner eller tittar på DVD. Jag gillar min kamrat Franks inställning i denna fråga – han åker till nordnorge 170 mil enkel väg och där finns ingen elektronik i baksätet – ”Funkade det för oss så borde det funka för barnen”. Och det är klart det gör. Kanske till och med man får till samtal eller någon rolig lek i bilen om inte alla sitter och stirrar på någon skärm…
Det har gått så långt att jag i ren stönighet bestämt mig för att använda telefonen så lite som möjligt. Absolut inte på bussen och på tåget använder jag den bara som musikmaskin så att jag kan avskärma mig och sova några timmar innan jag kommer fram.
Föräldrar verka ta enklaste vägen ut här – om ungarna tittar på sina telefoner eller en DVD så är det åtminstone inget bråk där bak i baksätet. Vi borde inte ta den vägen. Vi borde umgås och samtala med varandra!
Att lärare i brist på annat tillåter mobiltelefoner på lektionerna i skolan ska vi inte ens gå in på – det är så lågt och är så upprörande att det kan förstöra ledighetsstämningen totalt. Jag väntar med det inlägget till senare.
I övrigt, önskar jag alla och envar ett riktigt Gott 2014. Måtte det bli ett kanonår!