Att veckopendla och vara borta från familjen i en ny främmande stad är både intressant och tröttsamt.
Till det intressanta hör att träffa nya människor, lära sig den nya stadens geografi och alla restauranger man kan gå på.
Men, även om att äta ute varje dag låter som en lyx, så är det en övergående känsla. Till slut vill man bara ha den där hemlagade rätten man gillar. Den behöver inte ens ha ”söndagsmiddagsnivå” – en enkel pastalåda duger fint. Eller varför inte pannkakor med äppelmos?
”Att ligga borta blir rena slavarbetet”, sa en av mina kollegor där jag nu jobbar. ”Man gör inget annat än arbetar”. Så är det nog – det blir långa dagar. Och när man sitter på tåget hem så är man som en av statisterna i ”Walking dead”. Helt slut.
Men, det är rätt kul ändå. Undrar hur länge man kan köra på. Länge skulle jag tro. Det viktigaste är ju att de där hemma orkar med. Det blir mycket logistik som ska lösas av hustrun. Hon är ju en mycket kapabel kvinna så det går, och kommer säkert att fortsätta gå bra framöver.
Och egentligen är ju veckopendlingen ett måste – finns det inga jobb på hemorten, då är det bara att röra på sig. Så har det alltid varit.