Förberedelse är A och O

Idag har jag och pojken tillbringat dagen på ett skjutfält och i ett förråd. Dagens uppgift var att packa materiel inför kommande övning. Vi kan väl lugnt säga att en container är inte tillräckligt för att transportera all den utrustning som ett kompani ska ha med dig. Det är mycket materiel!

Med hustrun på spa och dottern på fotbollsläger så hade grabben inte stort val – han fick följa med. Men, han gjorde det med den äran och skötte sig så bra som han bara kan. Dessutom fick han åka lite terrängbil och det var uppskattat, även om han var lite blyg i början.

Snart övning igen alltså. Ska bli riktigt kul. Dels att få umgås med de gröna kamraterna, dels att få delta i den ”vi övar också mer”-övning som försvarsministern yrade om för någon dag sedan. För en gammal militär stormakt som Sverige, så är det anmärkningsvärt att vi inte haft några riktigt bra försvarsministrar de senaste ett hundra åren. Det har varit några riktigt strykrädda personer som gått i stats- eller finansministerns koppel hela tiden. Inget utrymme för egna idéer eller initiativ. Och nu ser det ut som det gör – ett Sverige som i princip är avrustat. Total bedrövelse. Försvaret får inga pengar, och samtidigt så sitter tjänstemännen på UD och slänger iväg pengarna på ”bistånd” för att ”pengarna måste ju bort”. Utan kontroll eller eftertanke. Jag blir bedrövad.

Men, som sagt, det ska bli kul att öva igen. Vi som är i den gröna branschen vill verkligen öva och göra en insats. Det handlar inte bara om att fika eller plocka svamp som någon sa, utan ett genuint intresse om att delta i en verksamhet så att Sverige ska ha ett försvar över huvud taget. Sen hade det ju varit bättre om de ekonomiska förutsättningarna varit bättre, men – gilla läget! – det kan och vet varje svensk militär vad det innebär. ”Bara” att göra det då.

Och i morgon är det födelsedagskalas – och innan det tandläkaren. Huga! Jag och tandläkare – ingen bra mix – isar i tänderna bara jag tänker på det… Men, kalas efteråt kanske kan lindra. Och Mormors tårta – sån som jag alltid gör. Det blir smaskens!

En handelsresandes…

Att veckopendla och vara borta från familjen i en ny främmande stad är både intressant och tröttsamt.

Till det intressanta hör att träffa nya människor, lära sig den nya stadens geografi och alla restauranger man kan gå på.
Men, även om att äta ute varje dag låter som en lyx, så är det en övergående känsla. Till slut vill man bara ha den där hemlagade rätten man gillar. Den behöver inte ens ha ”söndagsmiddagsnivå” – en enkel pastalåda duger fint. Eller varför inte pannkakor med äppelmos?

”Att ligga borta blir rena slavarbetet”, sa en av mina kollegor där jag nu jobbar. ”Man gör inget annat än arbetar”. Så är det nog – det blir långa dagar. Och när man sitter på tåget hem så är man som en av statisterna i ”Walking dead”. Helt slut.

Men, det är rätt kul ändå. Undrar hur länge man kan köra på. Länge skulle jag tro. Det viktigaste är ju att de där hemma orkar med. Det blir mycket logistik som ska lösas av hustrun. Hon är ju en mycket kapabel kvinna så det går, och kommer säkert att fortsätta gå bra framöver.

Och egentligen är ju veckopendlingen ett måste – finns det inga jobb på hemorten, då är det bara att röra på sig. Så har det alltid varit.