Sedan mars har Sverige befunnit sig under en riktigt tung, blöt filt – Covid-19. Det börjar bli riktigt tråkigt nu. Pandemi-fatigue har infunnit sig och novembermörkret står runt hörnet. Inte optimalt.
Sverige har en långtgående tradition av att aldrig stå berett när skiten träffar fläkten. Handfallna, oförberedda, och med tomma beredskapslager ska vi stå – sådan är regeln.
Förberedelser och försäkringar mot ”det som inte kan ske” genomförs inte. Det händer ju aldrig här. Det var sant vid första världskrigets utbrott. Det var sant vid andra världskrigets utbrott. Och, det var sant även vid cornonavirusets anländande till vårt land.
Vi har aldrig, och har aldrig haft, det som behövs för att med en gång, från dag ett, ta itu med det ”oväntade” som drabbar vårt land. Och ändå inträffar det som är så, och har bedömts som, helt otänkbart.
Vi skrotar vårt försvar – både militärt och civilt. Gång på gång. Beredskapslager skrotas för att ”det kommer ju ändå inte hända”, och mer praktiskt, ”det kostar en massa”. Och ja, det kostar att vara förberedd. Hemförsäkringar kostar. Allt handlar om prioritering. Och Sverige har prioriterat jämställdhetsplaner, genusforskning och annat smått och gott, före militärt och civilt försvar – oavsett om det gäller stridskrafter, brandflyg, helikoptrar som kan bistå vid skogsbränder, lager av skyddsutrustning och annat som kan användas vid en ”osannolik” händelses utbrott.
”Vi har varit naiva” meddelar en uppsjö av politiker. Ja, just det, ni har varit naiva. Och ni har handlat oansvarigt. Ni har inte haft era medborgares bästa för ögonen. Blanda inte in mig i ert vi.
En typiskt svensk regel är dock att vara hejdlöst förberedd och stå med fulla lager och stor kapacitet – när krisen/kriget redan är över. Säger bara det – vi hade 1000 viggenplan en gång i tiden. Nu har vi dryga 30 JAS-ar som ska bevaka/skydda vårt stora land.
”Strategin”
En strategi syftar till att på lång sikt visa hur man har tänkt att handla. Taktik är kortare sikt. Stridsledning är ännu kortare sikt.
Man talar om den svenska strategin ”för/mot Corona”. Jag har en del invändningar mot att det ska kallas en strategi över huvud taget. Invändningarna baseras på det som görs, och det som sägs.
Här kommer några indicier som pekar mot att det inte alls rör sig om en strategi utan mer ett ”man tager vad man haver”-approach som mer har sin hemvist i stridsledning än något annat.
- ”Vi behöver inga masker/ansiktsskydd” – basunerades ut i början. Då fanns inga ansiktsskydd. Nu däremot ska de inom sjukvården ha allehanda skydd.
- ”Vi behöver inte göra tester och smittspårning”. Då fanns inte tester tillgängliga, labben var inte up-and-running. Nu däremot har man hunnit ikapp och har testutrustning och labb genomför nu analyser av testsvar i allt högre grad. Tester och smittspårning ska ske.
Jag hävdar att vår så kallade ”strategi” är helt baserad på vad som finns tillgängligt i form av materiel, organisation och andra resurser. Inget annat. Hade vi haft beredskap för pandemier – organisation, utrustning i lager, mediciner i lager etc, så hade säkert ”strategin” sett helt annorlunda ut.
Vems fel är det? Naiva och populistiska politiker som under åratal inte velat förbereda sig för ”jobbiga saker” utan hellre satsat insamlade skattepengar på saker som ligger absolut högst i Maslows pyramid. Dessa kanske till och med ligger i molnen ovanför pyramiden. Ni vet, genusforskningen.
Känsla för feeling…
… är något som verkat gå politikerna förbi. Ett bra exempel på detta är att – som nu i slutet på oktober – då smittan ökar i landet, deklamera att antalet besökare på ”kulturella evenemang” ska öka från 50 till 300. Är det rimligt? Eller är det p g a särintressenas påtryckningar som man ger vika och vill verka ”kraftfulla”?
Tilläggas kan, att under den här tiden så har det varit ”OK” att 3500 personer – troligtvis från olika delar av landet – fått vara inne samtidigt på Gekås i Ullared – inomhus, medan det varit omöjligt för ett 20-tal föräldrar att titta på sina barns fotbollsmatcher – utomhus.
Word?
Det typiskt Svenska
Och medan sjukvårdens anställda har enorma behov av skyddsutrustning. När de tvingas arbeta i en livsfarlig miljö. Och, de påtalar för sina arbetsgivare att de behöver skyddsutrustning, och ingen finns. Vad händer då?
Jo, då bränner vi upp skyddsmasker, skyddshandskar och annat. Och varför? De är inte CE-märkta. Heja den svenska byråkratin!
En pragmatiskt lagd person/myndighet kanske hade kunnat tänka att Skyddsmask 90 – som ska duga för våra soldater i en miljö fylld av biologiska och kemiska stridsmedel – kanske kan duga som ett skydd mot ett virus. Även om de inte är CE-märkta. I vilket fall som helst så kanske dessa masker hade varit bättre än ett helt oskyddad andningshål via vilket coronaviruset uppvisat att det är mest intresserat av att förgifta oss.
I övrigt….
Så är det för tråkigt. Vi kan inte träffa våra nära och kära. Spridningen ökar igen. Nya och nygamla restriktioner införs.
Det är för tråkigt. Och, november har inte ens börjat än.