Memento mori
ANNO DOMINI 2021 LONGUS ANNUUS ERAT.
AB CGI AD CAPGEMINI ENGINEERING MUTAVI
FILIA MEA IN GOTEBORG STUDUIT
FILIUS MEUS IN CARLSTAD STUDUIT
FEMINA MEA IN HOSPITIO ERAT. BENE RECUPERAVIT
MILES ITERUM FACTUS SUM
DUO CLYSTERES CONTRA COVID-19 CEPIMUS
PANDEMIA SUXIT
Om det inte är rätt, gör det inte.
Om det inte är sant, säg det inte.
Marcus Aurelius
Cicero, eller Marcus Tullius Cicero som är hans fullständiga namn och som föddes i Arpinium 106 f.Kr., har sedan ett antal år tillbaka varit en person som fascinerat mig. Med största sannolikhet är det den bild av honom som målats upp i böcker och filmer som bidragit till denna fascination.
Exempelvis framställs han i Robert Harris Cicero-trilogi och i HBOs serie Rome som en karriärmänniska, som sprungen ur den romerska medelklassen, med ett oerhört driv och fokus medelst sin stora förmåga att tala, lyckas ta sig ända upp till det konsulämbete han så suktade efter. Antalet artiklar på internet som lovprisar Cicero och hans färdigheter i att skriva och tala är för många för att räkna upp.
När även Tore Jansson, författaren till huvudboken för denna kurs – Latin – Kulturen, historien, språket [1], framhåller att ”… den skickligaste av alla talare i Rom, Marcus Tullius Cicero”, så känns det som om min fascination inte är helt ogrundad.
Att Cicero var en karriärist torde det inte råda några tvivel om. Han satte upp ett mål och gjorde sedan det som krävdes – på gott och ont – för att nå detta mål. Att Cicero fick många fiender längs vägen är inte svårt att förstå.
Men, vad är det som är så speciellt med just Ciceros sätt att skriva, tala och använda retorik som gjort att han fascinerat och inspirerat, och studerats av, människor under århundraden? Hur blev han så framstående och ”Cicero” med hela sin samtid och eftervärlden?
För att framstå som kulturell i det antika Rom så förväntades man både behärska latin och grekiska. I tonåren studerade Cicero, enligt George Sarton [3], i Rom under epikurén Faidros och akademikern Filon, som Plutarchos hävdar att romarna höll högt för hans stora vältalighet.
Vid sidan av studierna i filosofi och retorik, så gav sig Cicero in på den juridiska banan. Enligt Plutarchos så var det statsmannen och senatorn Mucius Scaevola som hjälpte honom på vägen.
Cicero kom vid tjugosex års ålder att bli försvarsadvokat åt en bonde Sextus Roscius som åtalats för fadermord, och vilkens försvar ingen annan ville åta sig. Ciceros inledning löd:
”Jag antar att ni, o domare, förundras av varför det är så att när, så många framstående talare och ädla män sitter still, att jag framför alla andra skulle ställa mig upp, vilken varken av ålder eller förmåga, eller för inflytande, ska komma att jämföras med dem som sitter still.” [4]
Åhörarna anade nog inte vad som komma skulle men det slutade med att Cicero vann målet, och sedan for han raskt utomlands eftersom han var rädd för repressalier från den romerske diktatorn Sulla vilken hade intressen på den förlorande sidan.
Han reste närmare bestämt till Aten och lyssnade där till föreläsningar av bland andra filosofen Antiochos från Askalon och epikurén Zeno från Sidon [3].
Enligt Plutarchos reste Cicero vidare till Rhodos och studerade där retorik hos Appolonius Molon som, efter att Cicero framfört ett tal på grekiska (!), ska ha yttrat:
”Dig, i sanning, o Cicero, beundrar och berömmer jag; men Grekland tycker jag synd om för hennes tragiska öde, ty jag ser att även de storheter som lämnats åt oss, kultur och vältalighet, nu genom dig också kommer att tillhöra romarna.” [2]
Av grekerna fick Cicero lära sig hur man skulle föra sig som talare. Aristoteles, vilken var och är en förebild för många, menade att själva presentationen av ett tal skulle ske genom en blandning av logisk argumentation (logos), emotionell argumentation (pathos) och talarens egna karaktär (ethos). Denna ”mix” skulle Cicero komma att bli den store mästaren av.
År 75 f.Kr. blev Cicero questor på Sicilien. Vid trettio års ålder hade han tagit det första steget på den cursus honorum som var så åtråvärd för de romerska karriäristerna. På Sicilien åtog han sig ett antal mål där han lyckosamt försvarade unga män som åtalats för feghet i krig, och på så sätt gjorde Cicero sig omtyckt av sicilianarna [2].
År 69 f.Kr. vände sig sicilianarna till Cicero för att han skulle åtala guvernören på Sicilien – Gaius Verres. Denne anlitade i sin tur den jurist och talare som ditintills ansetts som en av de största – Quintus Hortensius Hortalus. Hortensius ska inte ens ha mött Cicero i argumentation utan agerat genom ombud. Redan efter Ciceros två inledande tal ska Hortensius ha rått sin klient att gå i exil. Att man nu kände till Cicero i Rom torde inte vara något överilat antagande. Samma år, trettiosex år gammal, valdes Cicero till aedil.
År 66 f.Kr., vid trettionio års ålder, valdes Cicero till praetor – enligt Plutarchos först av dem alla, även om många andra framstående män kandiderade, och han ska ha skött detta ämbete med integritet och rättvisa.
År 63 f.Kr. valdes Cicero till consul och hade således nått ända upp till toppen av den romerska karriärstegen. Vid sin sida hade han Gaius Antonius Hybrida. Cicero lyckades, enligt Biographical Dictionary [5], att köpa Hybridas neutralitet genom att lova honom ståthållarskapet i Macedonia. Detta kom att göra Cicero till en de facto ensamt härskande konsul. Enligt Plutarchos så var det framför allt det vanliga romerska folket som hjälpte honom till denna post, även om också aristokrater bidrog till hans framgång. En bidragande orsak till att de förespråkade hans kandidatur var att mot honom stod Lucius Sergius Catilina, vilken jag återkommer till nedan. Cicero var då fyrtiotvå år gammal och hade inte bara fullbordat cursus honorum utan även suo anno d v s på yngsta tillåtna ålder.
År 52 f.Kr. valdes Cicero till proconsul över Silicien. Enligt Sarton [3] så plundrade han inte provinsen, som brukligt var, utan ska ha handlat för siliciernas bästa.
Catilina hade vid tiden för Ciceros konsulskap, för andra gången, kokat ihop en konspiration tillsammans med aristokrater och veteraner från legionerna i syfte att störta den romerska republiken. Den sjunde november 63 f.Kr. blottlade Cicero denna konspiration i och för den romerska senaten. Och han gjorde det med tal – av typen genus iudicale – som allt sedan dess förundrat, inspirerat och studerats.
Cicero har med största säkerhet förberett sitt tal genom att steg för steg gå igenom de förespråkade stegen:
Inledningen till talet innehåller de sedan länge bevingade orden:
”Hur långt ska du gå, Catilina, i att missbruka vårt tålamod? Hur länge ska vi låta ditt vansinne pågå? Var finns gränsen för din ohämmade fräckhet? Bryr du dig inte om någonting, inte nattpatrullerna på Palatinen, inte vakterna i staden, inte folks rädsla, inte insamlingen av alla hederliga människor, inte den här välbe-fästa platsen för senatssammanträde, inte ens utseendet och minerna på dem som sitter här?” [1]
I talet briljerar Cicero och framlägger den ena retoriska figuren efter den andra – retoriska frågor, anaforer, stegring, allitteration, personifikation, oxymoron.
Efter att Cicero talat klart, såg Catilina ingen annan råd än att lämna Rom med sina anhängare. Ciceros konsulbroder Hybrida följde efter Catilina med en armé vilken besegrade denne och i ett avgörande slag dog slutligen Catilina.
Cicero hyllades som ”fosterlandets räddare och fader” efter att ha räddat republiken [2].
Att kunna tala och tala väl är en konst. Men likväl är en konst att veta när man ska hålla igen med det man vill säga. Enligt Plutarchos biografi [2] så uppvisar Cicero stora brister i denna färdighet. Han använder sin talekonst på ett sådant sätt att han framstår som bitsk och, kanske mer än nödvändigt, hård mot sina motståndare i rätten och oförskämd mot andra, exempelvis mot en Voconius som tydligen inte hade så vackra döttrar, något som Cicero använde emot denne på ett mindre snyggt sätt när han mötte Voconius på gatan gående med sina döttrar.
Till detta kom Ciceros oförmåga att hantera viljan att framhäva sig själv och sin storhet, både i tal och skrift. Detta ledde, enligt Plutarchos, till att Cicero fick många fiender. En av dem var tribunen Clodius som, understödd av Caesar, drev Cicero i en sexton månader lång exil och brände ner hans hem.
Ciceros relation till Julius Caesar var komplex. Å ena sidan så talade Cicero emot Caesar för att han insåg vad Caesar hade för avsikter, medan Cicero ville att republiken skulle bevaras. Efter att inbördeskriget, där Cicero stått på Pompeius sida, vunnits av Caesar söker Cicero upp Caesar och de verkar därefter ha haft en icke-fientlig offentlig relation, även om republikanen Cicero helt säkert hade andra känslor privat för den man som störtat republiken.
När Caesar mördats kom Cicero att utnämnas till princeps senatus. Enligt Appianos [6] ska Cicero under år 43 f.Kr. ha haft mer makt än någon folkvald någonsin kunnat ha. Denna sin position och sin makt fokuserade Cicero på att motarbeta Marcus Antonius vilken han ansåg vara en fara för republiken.
Cicero närmade sig Octavianus, den blivande Augustus, och försökte påverka honom att också arbeta mot Antonius ambitioner. Plutarchos misstänker att Cicero allierade sig med Caesar för att kunna lägga dennes makt till hans eget politiska inflytande [2].
Cicero författade under år 44 och 43 f.Kr. Phillipicae, en samling av hela fjorton tal riktade mot Marcus Antonius. Med dessa tal lyckades han få senaten att förklara Antonius republikens fiende. Konsulerna Pansa och Hirtius ledde en armé och slog Antonius i slaget vid Mutina. Båda konsulerna dog dock i slaget och Rom kom då att stå under Octavianus beskydd, blott nitton år gammal.
Till Ciceros stora olycka så enades Antonius och Octavianus tillsammans med Lepidus i det s k Andra triumviratet. För att dra in inkomster så utfärdade triumviratet en proskription där, det sägs att Antonius krävt att Ciceros namn skulle stå högst upp på listan över de som skulle mördas. Cicero flydde Rom, men hittades till slut av centurionen Herennius och tribunen Popillius vilka halshögg honom och högg av hans händer vilka spikades upp på rostran i Rom [2].
Enligt Cassius Dio, ska en kvinna vid namn Fulvia ha tagit Ciceros avhuggna huvud, dragit ut dess tunga och kört sina hårnålar genom den [7]. Fulvia hade på första parkett fått uppleva att hur det kunde vara att vara på mottagarsidan av Ciceros talekonst – både som hustru åt Clodius och som hustru åt Marcus Antonius. Hennes påstådda handling kanske kan ge en indikation på hur det kan ha känts.
Till eftervärlden lämnade Cicero en stor produktion av böcker inom allehanda områden och som till allas vår lycka bevarats tack vare bland annat diverse påpassliga katolska munkar. Verken omfattar personliga brev, juridiska tal, politiska tal samt böcker om filosofi och böcker om retorik och politik.
Jansson [1] hävdar att ”De som sysslar med konsten att tala, och överhuvudtaget med konsten att övertyga, använder ofta Quintilianus och Cicero som grund.” Jansson bedömer att eftersom talekonsten var så viktig för romarna så kom det sig att ”deras bästa förmågor använ-de mycket av sin kraft på det” så ”… står sig deras råd och deras tankar om det än idag.”
Ciceros förmåga att skriva latin har bidragit till att studenter i snart två tusen år fått lära sig läsa och skriva latin med hans bevarade verk som utbildningsmaterial och rättesnöre. Ciceros skrivna latin har i mångt och mycket blivit synonymt med det som benämns ”klassiskt latin”.
Då och då föds det till världen en enastående individ som har allt, eller åtminstone har allt inom sitt gebit, och som får alla andra att blekna i jämförelse. Det kan vara personer inom idrotten som exempelvis Michael Jordan, Zlatan, Tiger Woods, eller personer inom vetenskapen som Isaac Newton, Marie Curie. Personer som är så enastående att alla vet vem de är – men kanske inte vad de gör eller har gjort. Men deras namn känner man till. Cicero är en sådan person. Många har hört hans namn, av folk i gemen är det få som kan redogöra för vad det är han gjort.
Cicero var en innovatör i det att han tog in det de gamla mästarna (läs: grekerna) kommit fram till och sedan utvecklade det till nästa nivå. Han använde sedan dessa sina kunskaper på ett sådant sätt att han gjorde sig ett namn, först inom juridiken och sedan inom politiken. Allt i enlighet med den plan hans ambitioner stakat ut.
Ciceros förmåga att lära sig saker, att vara en god student, skriver exempelvis Plutarchos om. Hans förmåga att hålla igen verkar dock ha varit begränsad. Cicero verkar inte ha försuttit en enda möjlighet att framhäva sig själv och sin person. Han höll heller inte igen i vare sig juridiska tal eller politiska tal – var man på motståndarsidan så skulle man förgöras, verkar Cicero ha resonerat.
Den ende som verkar ha kunnat sätta Cicero på plats är den enastående Julius Caesar som, efter att ha vunnit inbördeskriget, verkar ha haft ett allvarligt samtal med Cicero varefter denne inte öppet talar emot honom mer. Först efter Caesars mord får Cicero ny luft och återtar sin gamla plats i rampljuset med full kraft.
Så svaret på frågan ”Hur blev han Cicero med sin samtid och eftervärld?” skulle jag vilja säga är att Cicero var så enastående i att tala och skriva, och med dessa färdigheter rörde han i sin samtid, och även i vår tid, upp känslor – kärlek och beundran, vrede och hat – så starka att hans namn etsat sig in i historiens tavla över världshistoriens mest kända personer.
För mig personligen är Cicero fortfarande en person jag vill veta mer om och som tur är så finns det en uppsjö av biografier att välja mellan. För att inte tala om Ciceros egna verk, om jag nu får för mig att pröva mina nyvunna färdigheter i latin och gå ad fontes.
Denna text lämnade jag in som essä till kursen LAT115 – Latinet som språk och kulturbärare, orienteringskurs vid Göteborgs universitet. Vid tiden för den här publiceringen så är det oklart om det var en lyckad essä eller inte. (2021-06-05)
(övers: Förlåt dem Fader ty de veta icke vad de gör)
Den svenska ”strategin” mot Covid-19 rullar vidare.
Det senaste som jag sett är att man infört en regel att man, per person, ska ha 10 kvadratmeter att röra sig på i diverse lokaler.
Detta innebär, som en kamrat klargjorde, att på en innebandyplan (40 x 20 m) kan få plats med 80 personer. (!) Men, nu finns det ju andra regler som förhindrar att ungdomar tränar i grupp. Åtta personer per planhalva tydligen.
Men, på vissa ställen använder man sig av den nya ”kvadratmeterbegränsningen (?)” full ut. Bland annat på gymmet under min arbetsplats. På detta gym har jag, trots alla ”Undvik gym! Håll er borta från gym!”, sett som mest fyra till fem personer när jag gått förbi på väg till arbetet. Men nu, med de nya reglerna har gymmet – del av en inte så liten gymkedja – satt upp en lapp på dörren där man deklarerar att ”max 72 personer får vara i denna lokal samtidigt” (!).
Vilken otroligt osammanhängande och obegriplig, eller åtminstone svårförklarad, ”strategi” detta är. 72 svettiga medelålders män får befinna sig på gym – där man uppenbart räknat med all yta som finns i hela företaget (duschar, omklädningsrum o s v) – och springa på löpband och lyfta skrot medan 8 stycken 17-åringar (per planhalva) max får springa omkring på en 800 kvadrat stor innebandyplan.
Önskvärt vore om någon satte sig ner och fick till regler som var enkla och lättbegripliga. Som en av dem – ”Lev som 70-åringar. Håll er hemma och håll avstånd.”
Att man skulle gå ut med ett direktiv om att använda mask, något som president Biden, med sina egna smittskyddsläkare i ryggen, hävdar är ovärderligt – är inte ens någon idé att ta upp i Sverige. FoHM har målat in sig i ett hörn, och tillsammans med Trump och Bolsonaro, varit de som varit mest negativa till maskanvändning – i världen. Med andra ord, det kommer inte att hända.
Well, det hände ju i och för sig, att ”det vore bra om” man använde mask i pendeltrafiken mellan vissa klockslag. Ingen kunde dock nekas att gå på bussen om man vägrade. Tandlöst alltså. Och svårförklarligt för den stora massan. Endast det enkla fungerar. En gammal sanning.
Nu har, efter minst sex månaders förvarning, vaccinationen dragit igång och i Värmland så har 2.65% av befolkningen (ca 321 000 enligt Wikipedia) nu fått sin första dos. Det har gått en månad. Det innebär, att om inget dramatiskt sker, att det kommer ta dryga tre år innan hela Värmland är vaccinerat. Om vaccintillförseln är konstant över tid. Vi får hoppas att så inte är fallet.
Men som alltid – jag är inte bitter.
Den vanligaste reaktionen när jag berättar för mina vänner och bekanta att jag studerar latin, är inledningsvis en fysiskt reaktion – öppen mun och koögon med hakan på bröstet – och därefter frågan: ”Varför i hela friden? Det språket är ju dött. Vem ska du prata latin med?”
Som jag upplevt det så är också föreställningen/fördomen att ”latin är ett dött språk” den vanligaste föreställningen. De jag umgås med – på fritid eller arbete (inom IT-branchen) – har uppvisat att de har litet, för att inte säga obefintligt, intresse av latin som språk. När jag sedan påpekar att de använder latin (visserligen via inlånade ord) dagligen så blir de lite förvånade.
En annan föreställning/fördom är att det bara är katolska präster som använder språket dagligdags. Vissa har sett amerikanska tv-serier om sjukhus och kommer därifrån ihåg att alla kroppsdelar och organ där benämns med hjälp av latinska termer.
Som jag ser det är det inte så konstigt att inte man i gemen kan så mycket om latin eller romarriket som svensk idag. Historieundervisningen har fått allt mindre utrymme – man ska inte lära sig årtal, personer o s v utan endast ”på konceptuell nivå”. Korvstoppningens tidevarv har deklarerats som över.
Ett exempel på detta är när min dotter – mycket fokuserad på sina studier över tid – berättar om att de läst om romarriket i skolan. Jag sa då att ”ja, men då vet du vem Julius Caesar var?” Men under kursen hade de inte talat om honom över huvud taget.
Senast under 2019 gick Skolverket ut och föreslog att antiken inte ens skulle vara kvar inom svensk historieundervisning. Ett förslag som sedan, som tur är, fick dras tillbaka.
Inte så konstigt då alltså, att allmänhetens kunskap om, och intresse av, latin är generellt dålig, då vi i Sverige systematiskt arbetat för att skolan inte ska lära ut historia, inom vilken romarriket kanske är den kortaste vägen för att få kunskap att latin finns och vad det används till, och av vilka.
… pågår för fullt en ”räddningsoperation” för att rädda – inte befolkningen – utan de beslutsfattare som kapitalt misslyckats med att skydda sina medborgare mot pandemin.
Det viktiga är nu att rädda det som räddas kan. Inte att, som hade varit att föredra, erkänna att man gjort fel, lära sig av det som hänt, och sedan vidta åtgärde för att vi inte hamnar i samma läge igen när nästa kris eller krig drabbar landet.
Makthavare som sade en sak för snart ett år sedan, tror att de ska komma undan med att säga diametralt motsatta saker nu, och att vi ska köpa detta rakt av. Jag hoppas att de, för en gångs skull inte kommer undan, utan att de hålls ansvariga – både av media och medborgarna vid nästa års riksdagsval.
För övrigt anser jag att tjänstemannaansvaret bör återinföras.
Sedan mars har Sverige befunnit sig under en riktigt tung, blöt filt – Covid-19. Det börjar bli riktigt tråkigt nu. Pandemi-fatigue har infunnit sig och novembermörkret står runt hörnet. Inte optimalt.
Sverige har en långtgående tradition av att aldrig stå berett när skiten träffar fläkten. Handfallna, oförberedda, och med tomma beredskapslager ska vi stå – sådan är regeln.
Förberedelser och försäkringar mot ”det som inte kan ske” genomförs inte. Det händer ju aldrig här. Det var sant vid första världskrigets utbrott. Det var sant vid andra världskrigets utbrott. Och, det var sant även vid cornonavirusets anländande till vårt land.
Vi har aldrig, och har aldrig haft, det som behövs för att med en gång, från dag ett, ta itu med det ”oväntade” som drabbar vårt land. Och ändå inträffar det som är så, och har bedömts som, helt otänkbart.
Vi skrotar vårt försvar – både militärt och civilt. Gång på gång. Beredskapslager skrotas för att ”det kommer ju ändå inte hända”, och mer praktiskt, ”det kostar en massa”. Och ja, det kostar att vara förberedd. Hemförsäkringar kostar. Allt handlar om prioritering. Och Sverige har prioriterat jämställdhetsplaner, genusforskning och annat smått och gott, före militärt och civilt försvar – oavsett om det gäller stridskrafter, brandflyg, helikoptrar som kan bistå vid skogsbränder, lager av skyddsutrustning och annat som kan användas vid en ”osannolik” händelses utbrott.
”Vi har varit naiva” meddelar en uppsjö av politiker. Ja, just det, ni har varit naiva. Och ni har handlat oansvarigt. Ni har inte haft era medborgares bästa för ögonen. Blanda inte in mig i ert vi.
En typiskt svensk regel är dock att vara hejdlöst förberedd och stå med fulla lager och stor kapacitet – när krisen/kriget redan är över. Säger bara det – vi hade 1000 viggenplan en gång i tiden. Nu har vi dryga 30 JAS-ar som ska bevaka/skydda vårt stora land.
En strategi syftar till att på lång sikt visa hur man har tänkt att handla. Taktik är kortare sikt. Stridsledning är ännu kortare sikt.
Man talar om den svenska strategin ”för/mot Corona”. Jag har en del invändningar mot att det ska kallas en strategi över huvud taget. Invändningarna baseras på det som görs, och det som sägs.
Här kommer några indicier som pekar mot att det inte alls rör sig om en strategi utan mer ett ”man tager vad man haver”-approach som mer har sin hemvist i stridsledning än något annat.
Jag hävdar att vår så kallade ”strategi” är helt baserad på vad som finns tillgängligt i form av materiel, organisation och andra resurser. Inget annat. Hade vi haft beredskap för pandemier – organisation, utrustning i lager, mediciner i lager etc, så hade säkert ”strategin” sett helt annorlunda ut.
Vems fel är det? Naiva och populistiska politiker som under åratal inte velat förbereda sig för ”jobbiga saker” utan hellre satsat insamlade skattepengar på saker som ligger absolut högst i Maslows pyramid. Dessa kanske till och med ligger i molnen ovanför pyramiden. Ni vet, genusforskningen.
… är något som verkat gå politikerna förbi. Ett bra exempel på detta är att – som nu i slutet på oktober – då smittan ökar i landet, deklamera att antalet besökare på ”kulturella evenemang” ska öka från 50 till 300. Är det rimligt? Eller är det p g a särintressenas påtryckningar som man ger vika och vill verka ”kraftfulla”?
Tilläggas kan, att under den här tiden så har det varit ”OK” att 3500 personer – troligtvis från olika delar av landet – fått vara inne samtidigt på Gekås i Ullared – inomhus, medan det varit omöjligt för ett 20-tal föräldrar att titta på sina barns fotbollsmatcher – utomhus.
Word?
Och medan sjukvårdens anställda har enorma behov av skyddsutrustning. När de tvingas arbeta i en livsfarlig miljö. Och, de påtalar för sina arbetsgivare att de behöver skyddsutrustning, och ingen finns. Vad händer då?
Jo, då bränner vi upp skyddsmasker, skyddshandskar och annat. Och varför? De är inte CE-märkta. Heja den svenska byråkratin!
En pragmatiskt lagd person/myndighet kanske hade kunnat tänka att Skyddsmask 90 – som ska duga för våra soldater i en miljö fylld av biologiska och kemiska stridsmedel – kanske kan duga som ett skydd mot ett virus. Även om de inte är CE-märkta. I vilket fall som helst så kanske dessa masker hade varit bättre än ett helt oskyddad andningshål via vilket coronaviruset uppvisat att det är mest intresserat av att förgifta oss.
Så är det för tråkigt. Vi kan inte träffa våra nära och kära. Spridningen ökar igen. Nya och nygamla restriktioner införs.
Det är för tråkigt. Och, november har inte ens börjat än.
In februari of this year I decided to move away from Facebook due to their improper behavior with the data that they collect. However, I only disabled the account in order to be able to use their Messenger app. Didn’t go all the way.
Now, however, I have deleted the account and moved away from Messenger. I also ended my WhatsApp account and turned to more secure, and non-commercial, alternatives.
Once again it was a documentary – The Social Dilemma – that got me started.
In the documentary former employees and executives of Facebook, Instagram, Google and Twitter report on how our data is handled. If the product is free, You are the product. Well, that says it all. And, I sure do not want to be a product for these giants to sell.
So, what have I done to get around in the digital world and still be able to participate and stay in contact with family and friends? Used alternatives not produced by the megacompanies mentioned above.
Messaging: Wire and Signal are my preferred ones. In that order.
Browsing: Firefox with the addons ublock Origin and DuckDuckGo Privacy Essentials keeps me a bit more ”off the grid” (hopefully) than with the alternatives. And it sure helps me avoid all sorts of ads that has a potential for me becoming miserable. Using DuckDuckGo.com as a search engine is also helping me keep me and myself to myself.
It is time to bring down these giants that profit from us being the product. Together we can do it.
… kommer alltid vara ett speciellt datum för mig. Att ha deltagit i arrangemanget kring kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop var en enastående händelse som för alltid kommer leva kvar i mitt minne.
Det började tidigare på våren då jag blev utnämnd till kontingentschef för Värmlands Östra hemvärnsbataljon. Detta var något helt nytt för mig och jag visste knappt vad detta ämbete innebar. Det skulle dock bli klart för mig inom snar framtid.
Exercis var en konst som hos de allra flesta, förutom Livgardet då, hade fallit i glömska. Så det var att börja om från början – nästan på noll. Med styrkan på omkring en pluton så tränade vi frenetiskt hela tre (!) gånger innan vi satte oss på bussen upp till huvudstaden för att genomföra uppdraget skarpt. Det började lite knackigt, men till slut så såg det riktigt bra ut. Vi fick stor hjälp av den stort exerciskunnige lt Lars-Eric Sundin.
Tidigt på morgonen den 19 juni så bordade vi bussen som skulle ta oss till Östermalms IP varifrån vi skulle marschera till vår anvisade plats längs kortegevägen. Med på bussen var soldater och en del anhöriga, bl a min Martina och hennes far.
Ankomsten till huvudstaden var en upplevelse. Redan vid Kungsängen så kunde man ana att något var på gång – militärpoliser stod längs vägkanterna och guidade vår buss till rätt ställe.
Väl på Östermalms IP så vidtog genomförande av de sista förberedelserna. Det gällde att äta lunch, och dricka – tillräckligt mycket, men inte för mycket.
När klockan slagit Kalle så påbörjade vi vår marsch ner till en gatusträckning mellan Stockholms slott och Café Opera. En riktigt fin placering. Massor av människor kantade vägarna och iakttog hur det faktiskt fortfarande fanns människor i uniform i det här landet fortfarande. Det var många vidöppna ögon – förvånade, och en del såg till och med lite stolta ut. Några som var stolta – det var vi.
När vi anlände till vår ”uppställningsplats” så stötte vi på vår första aha-upplevelse. Vi hade inte övat på hur man går från kolonn till att faktiskt stå häck utmed vägen. Men efter ett par minuters överläggning så fick vi till det och kom på plats till slut. Förhoppningsvis märkte ingen denna ”exercisbrist”.
Sen vidtog den omkring tre timmar långa väntan innan den kungliga kortegen skulle anlända. Det blev aldrig några problem med toalettbesök, eller oregerliga människor. Allt gick som smort. De enda det var synd om var fotsulorna som fick sin beskärda del av tryck.
Vi kunde följa bröllopet på en stor bildskärm så vi hade en aning om hur vi låg till i schemat. Men det blev allvar på riktigt när Försvarsmakten skickade en förpatrull mot vilken vi skulle agera precis som om det vore den kungliga kortegen.
Sen kom de. Hästar. Trumpetare. Och till sist kronprinsessan och prinsen. Jag kommenderade givakt och presenterade en stor hälsning.
Minne för livet: När kronprinsessan passerade fick vi ögonkontakt, och av en ren reflex så nickade jag till henne och hon nickade tillbaka. Helt oförglömligt.
Strax efter att kortegen passerad så dök övlt Jan Hage upp och kommenderade att vi skulle återgå till Östermalms IP. Vi grupperade oss på fyra kolonner och marscherade tillbaka.
Det var mycket häftigt att få gå hela vägen tillbaka längs kortegevägen som kantades av våra kollegor inom Försvarsmakten. En mäktig upplevelse.
På bussen hem var den många som var lyckliga och avslappnade. Stämningen var god.
Med en särskild coin vi fått som extra minne i fickan så anlände vi åter i Karlstad dryga halvdygnet efter att äventyret börjat.
Oförglömligt.
För omkring tio år sedan så påbörjade jag min idrottsledarbana som ledare för sonens fotbollslag. En sysselsättning som upptog många timmar av mitt liv fram till och med hösten 2019 då jag gjorde min sista fotbollssäsong.
Min hustru tog ansvaret för dotterns idrottande och var under många år med som ledare, styrelseledamot, kassör m m inom IFK Skoghall Dam. Hon var t o m kvar efter att dottern bytt till Hertzöga BK.
Jag fick dock möjligheten att vara med som ledare för dottern i hennes innebandyspelande under ett par år. En spännande tid. Och, det gav en god insikt i de skillnader som finns och kan krävas för ledarskap inom damidrott.
Nu i mars 2020 så avslutar jag denna bana genom att ha varit ledare, tillsammans med ett gott gäng personer, för Skoghalls Innebandys HJ17-grabbar. Det har varit en spännande tid och de grabbar födda 2001/02/03/04 som varit inblandade i verksamheten har bidragit till att göra dryga sex månader till en kul, spännande och händelserik tid.
Att Corona-viruset skulle bidra med ett abrupt slut var inte vad jag räknat med. Lite surt att inte få avsluta under ordnade former. Men, så är livet ibland. Man får inte alltid som man vill.
Många minnen har det blivit under åren – både goda och dåliga. Men de goda överväger. Att få delta i utvecklingen av unga killar och tjejer och se dem växa upp till mogna(re) individer är ett förtroende man får förvalta väl. Gott ledarskap som bygger på sunda värderingar kan hjälpa de unga. Dåligt ledarskap kan stjälpa och ge långtgående dåliga konsekvenser. Jag hoppas jag bidragit med mer bra än dåligt. Tiden får utvisa hur det blir.
Skynda långsamt – Ha en realistisk inställning till vad du kan lära ut till barn och ungdomar vid olika tidpunkter i deras liv. Att lära ut spelsystem till 7-åringar är helt meningslöst, och fokus på att lära sig passa bollen med rätt fot-/klubbteknik är troligtvis mer lämpligt. Det kan vara nog så svårt att få A-lagsspelare att lära sig, acceptera och spela enligt en game plan.
Det är inte hjärnkirurgi – Att vara ledare inom idrotten kräver på barn- och ungdomsnivå inte att man varit superstjärna eller toppledare. Om man börjar när barnen är små och går de grundläggande kurserna, tar till sig av deras innehåll så har man så det räcker till att börja med. Om man sedan har självinsikt och inser att man behöver lära sig mer, så frågar man de som kan mer. Sen anammar man det som är tillämpligt för den nivå man själv befinner sig på. Att vara lyhörd, söka tips från och villig att ta till sig tips från andra ledare är A och O. Tar man sig sedan tid och går de kurser som erbjuds på förbundsnivå så har man ännu större chans att lyckas. Glöm inte – det ska vara roligt, både för spelare och ledare.
Det handlar inte om Dig – Den som vill vara ledare inom idrotten för att själv få glänsa och stå i centrum har totalt missförstått vad det hela går ut på. Att sträva efter pokaler för att visa andra vilken duktig ledare du är, är direkt farligt. Det riskerar nämligen att barnen och ungdomarna behandlas felaktigt i ledarens jakt på pokaler. För tidig selektering och toppning samt förtvinande träningsgrupper är typiska indikatorer på att ledaren har fel inriktning, och att denne inte förstått vad verksamheten syftar till. Så många som möjligt. Så länge som möjligt. Att försöka vinna matchen är en naturlig del av lagidrotten, men det får inte ske till vilket pris som helst. Det handlar inte om Dig – det handlar om de du är satt att leda.
Det handlar uteslutande om Dig – Det är ledarens person, värderingar och beteende som är avgörande för att de denne är satt att leda, faktiskt följer. Behandlas alla lika och det finns ett uttalat ”rättvisetänk” inom verksamheten som ledaren bedriver, så är chansen större att ledaren följs och att verksamheten fungerar. Är nepotism eller favoriserande en del av verksamheten så kommer den inte att fungera, då misstro mot ledaren kommer att uppstå. Stämningen i gruppen kommer också att bli dålig och kamratskapet och lagandan uteblir eller försvinner.
Enad ledargrupp med samsyn – Ofta inom idrotten så ska flera ledare samsas i ledarskapet för en träningsgrupp. Då är det otroligt viktigt att man enas om – innan säsongen drar igång – vilka regler och riktlinjer, samt synsätt som ska gälla för säsongen. Vad krävs för att spela match? Vad gör vi om någon missköter sig? Vad ska vi satsa på i årets utbildning? Vilket spelsystem ska vi använda? Hur ska vi organisera oss i försvarsspelet? et cetera et cetera. Gör klart allt innan. Var överens. Agera med en röst utåt – mot spelare och deras föräldrar. Baktala inte andra ledare utan håll ihop.
Transparens och Tydlig kommunikation – Informera mycket och ofta. Håll spelare och föräldrar informerade om vad det är som gäller. Gör det definitivt innan säsongen börjar, men även under säsongen. Om man döljer saker för sina spelare och deras föräldrar så är man ute på tunn is – och troligen gör man fel, då man uppenbarligen inte vågar stå för det man håller på med.
Alla har åsikter – Oavsett hur välgrundad och välgenomtänkt verksamhet man som ledare bedriver så kommer folk ha synpunkter. Vanligast är att föräldrar har synpunkter – det kan man till viss del mota med tydlig information, men ofta räcker inte det heller. Så länge man som ledare följer de riktlinjer och policies som föreningen dragit upp för verksamheten, och så länge man beter sig på ett bra och rimligt sätt, och kan se sig själv i spegeln, så får man bemöta kritiken så gott det går och sedan fortsätta med sin verksamhet. Var dock lyhörd, ibland kan det finnas ett och annat guldkorn i kritiken som kan vara värd att ta till sig och anamma i det fortsatta ledarskapet. Errare humanum est och ingen är fullkomlig.
Ja, vad ska man göra med alla de timmar – mellan 15 och 30 – som frigörs i veckokalendern nu när man inte är på träningar och matcher?
Ett antal timmar kommer säkert gå åt till att sitta på läktaren och heja på barnen i deras fortsatta idrottande. Att se så många matcher som möjligt är en självklarhet.
I övrigt så har nu timmar frigjorts för eget motionerande och Cykelvasan Öppet Spår i augusti (min femte) blir det officiella träningsmålet för året. En massa eftermiddags- och kvällsgolf ser jag också fram emot.
Sen ska jag återuppta läsning av böcker och försöka lära mig lite latin. Kan bli kul 🙂
Misstänker också att det kommer bli mer arbete på huset och trädgården.
Sammanfattningsvis, har det varit en kul tid som ledare inom idrotten. Jag har lärt mig en hel del och förhoppningsvis har jag lärt ungdomarna en del också som de kan ha användning för i livet. Det har varit en del blod, svett och tårar, men framför allt har det varit en härlig kamratskap, laganda och massor av skratt. Det kommer jag att sakna.