Tôrpmans Blogg

^{(övers: Förlåt dem Fader ty de veta icke vad de gör)}

Den svenska ”strategin” mot Covid-19 rullar vidare.

Det senaste som jag sett är att man infört en regel att man, per person, ska ha 10 kvadratmeter att röra sig på i diverse lokaler.

Detta innebär, som en kamrat klargjorde, att på en innebandyplan (40 x 20 m) kan få plats med 80 personer. (!) Men, nu finns det ju andra regler som förhindrar att ungdomar tränar i grupp. Åtta personer per planhalva tydligen.

Men, på vissa ställen använder man sig av den nya ”kvadratmeterbegränsningen (?)” full ut. Bland annat på gymmet under min arbetsplats. På detta gym har jag, trots alla ”Undvik gym! Håll er borta från gym!”, sett som mest fyra till fem personer när jag gått förbi på väg till arbetet. Men nu, med de nya reglerna har gymmet – del av en inte så liten gymkedja – satt upp en lapp på dörren där man deklarerar att ”max 72 personer får vara i denna lokal samtidigt” (!).

Vilken otroligt osammanhängande och obegriplig, eller åtminstone svårförklarad, ”strategi” detta är. 72 svettiga medelålders män får befinna sig på gym – där man uppenbart räknat med all yta som finns i hela företaget (duschar, omklädningsrum o s v) – och springa på löpband och lyfta skrot medan 8 stycken 17-åringar (per planhalva) max får springa omkring på en 800 kvadrat stor innebandyplan.

Önskvärt vore om någon satte sig ner och fick till regler som var enkla och lättbegripliga. Som en av dem – ”Lev som 70-åringar. Håll er hemma och håll avstånd.”

Att man skulle gå ut med ett direktiv om att använda mask, något som president Biden, med sina egna smittskyddsläkare i ryggen, hävdar är ovärderligt – är inte ens någon idé att ta upp i Sverige. FoHM har målat in sig i ett hörn, och tillsammans med Trump och Bolsonaro, varit de som varit mest negativa till maskanvändning – i världen. Med andra ord, det kommer inte att hända.

Well, det hände ju i och för sig, att ”det vore bra om” man använde mask i pendeltrafiken mellan vissa klockslag. Ingen kunde dock nekas att gå på bussen om man vägrade. Tandlöst alltså. Och svårförklarligt för den stora massan. Endast det enkla fungerar. En gammal sanning.

Nu har, efter minst sex månaders förvarning, vaccinationen dragit igång och i Värmland så har 2.65% av befolkningen (ca 321 000 enligt Wikipedia) nu fått sin första dos. Det har gått en månad. Det innebär, att om inget dramatiskt sker, att det kommer ta dryga tre år innan hela Värmland är vaccinerat. Om vaccintillförseln är konstant över tid. Vi får hoppas att så inte är fallet.

Men som alltid – jag är inte bitter.

Den vanligaste reaktionen när jag berättar för mina vänner och bekanta att jag studerar latin, är inledningsvis en fysiskt reaktion – öppen mun och koögon med hakan på bröstet – och därefter frågan: ”Varför i hela friden? Det språket är ju dött. Vem ska du prata latin med?”

Som jag upplevt det så är också föreställningen/fördomen att ”latin är ett dött språk” den vanligaste föreställningen. De jag umgås med – på fritid eller arbete (inom IT-branchen) – har uppvisat att de har litet, för att inte säga obefintligt, intresse av latin som språk. När jag sedan påpekar att de använder latin (visserligen via inlånade ord) dagligen så blir de lite förvånade.

En annan föreställning/fördom är att det bara är katolska präster som använder språket dagligdags. Vissa har sett amerikanska tv-serier om sjukhus och kommer därifrån ihåg att alla kroppsdelar och organ där benämns med hjälp av latinska termer.

Som jag ser det är det inte så konstigt att inte man i gemen kan så mycket om latin eller romarriket som svensk idag. Historieundervisningen har fått allt mindre utrymme – man ska inte lära sig årtal, personer o s v utan endast ”på konceptuell nivå”. Korvstoppningens tidevarv har deklarerats som över.

Ett exempel på detta är när min dotter – mycket fokuserad på sina studier över tid – berättar om att de läst om romarriket i skolan. Jag sa då att ”ja, men då vet du vem Julius Caesar var?” Men under kursen hade de inte talat om honom över huvud taget.

Senast under 2019 gick Skolverket ut och föreslog att antiken inte ens skulle vara kvar inom svensk historieundervisning. Ett förslag som sedan, som tur är, fick dras tillbaka.

Inte så konstigt då alltså, att allmänhetens kunskap om, och intresse av, latin är generellt dålig, då vi i Sverige systematiskt arbetat för att skolan inte ska lära ut historia, inom vilken romarriket kanske är den kortaste vägen för att få kunskap att latin finns och vad det används till, och av vilka.

… pågår för fullt en ”räddningsoperation” för att rädda – inte befolkningen – utan de beslutsfattare som kapitalt misslyckats med att skydda sina medborgare mot pandemin.

Det viktiga är nu att rädda det som räddas kan. Inte att, som hade varit att föredra, erkänna att man gjort fel, lära sig av det som hänt, och sedan vidta åtgärde för att vi inte hamnar i samma läge igen när nästa kris eller krig drabbar landet.

Makthavare som sade en sak för snart ett år sedan, tror att de ska komma undan med att säga diametralt motsatta saker nu, och att vi ska köpa detta rakt av. Jag hoppas att de, för en gångs skull inte kommer undan, utan att de hålls ansvariga – både av media och medborgarna vid nästa års riksdagsval.

För övrigt anser jag att tjänstemannaansvaret bör återinföras.

Sedan mars har Sverige befunnit sig under en riktigt tung, blöt filt – Covid-19. Det börjar bli riktigt tråkigt nu. Pandemi-fatigue har infunnit sig och novembermörkret står runt hörnet. Inte optimalt.

Sverige har en långtgående tradition av att aldrig stå berett när skiten träffar fläkten. Handfallna, oförberedda, och med tomma beredskapslager ska vi stå – sådan är regeln.

Förberedelser och försäkringar mot ”det som inte kan ske” genomförs inte. Det händer ju aldrig här. Det var sant vid första världskrigets utbrott. Det var sant vid andra världskrigets utbrott. Och, det var sant även vid cornonavirusets anländande till vårt land.

Vi har aldrig, och har aldrig haft, det som behövs för att med en gång, från dag ett, ta itu med det ”oväntade” som drabbar vårt land. Och ändå inträffar det som är så, och har bedömts som, helt otänkbart.

Vi skrotar vårt försvar – både militärt och civilt. Gång på gång. Beredskapslager skrotas för att ”det kommer ju ändå inte hända”, och mer praktiskt, ”det kostar en massa”. Och ja, det kostar att vara förberedd. Hemförsäkringar kostar. Allt handlar om prioritering. Och Sverige har prioriterat jämställdhetsplaner, genusforskning och annat smått och gott, före militärt och civilt försvar – oavsett om det gäller stridskrafter, brandflyg, helikoptrar som kan bistå vid skogsbränder, lager av skyddsutrustning och annat som kan användas vid en ”osannolik” händelses utbrott.

”Vi har varit naiva” meddelar en uppsjö av politiker. Ja, just det, ni har varit naiva. Och ni har handlat oansvarigt. Ni har inte haft era medborgares bästa för ögonen. Blanda inte in mig i ert vi.

En typiskt svensk regel är dock att vara hejdlöst förberedd och stå med fulla lager och stor kapacitet – när krisen/kriget redan är över. Säger bara det – vi hade 1000 viggenplan en gång i tiden. Nu har vi dryga 30 JAS-ar som ska bevaka/skydda vårt stora land.

”Strategin”

En strategi syftar till att på lång sikt visa hur man har tänkt att handla. Taktik är kortare sikt. Stridsledning är ännu kortare sikt.

Man talar om den svenska strategin ”för/mot Corona”. Jag har en del invändningar mot att det ska kallas en strategi över huvud taget. Invändningarna baseras på det som görs, och det som sägs.

Här kommer några indicier som pekar mot att det inte alls rör sig om en strategi utan mer ett ”man tager vad man haver”-approach som mer har sin hemvist i stridsledning än något annat.

• ”Vi behöver inga masker/ansiktsskydd” – basunerades ut i början. Då fanns inga ansiktsskydd. Nu däremot ska de inom sjukvården ha allehanda skydd.
• ”Vi behöver inte göra tester och smittspårning”. Då fanns inte tester tillgängliga, labben var inte up-and-running. Nu däremot har man hunnit ikapp och har testutrustning och labb genomför nu analyser av testsvar i allt högre grad. Tester och smittspårning ska ske.

Jag hävdar att vår så kallade ”strategi” är helt baserad på vad som finns tillgängligt i form av materiel, organisation och andra resurser. Inget annat. Hade vi haft beredskap för pandemier – organisation, utrustning i lager, mediciner i lager etc, så hade säkert ”strategin” sett helt annorlunda ut.

Vems fel är det? Naiva och populistiska politiker som under åratal inte velat förbereda sig för ”jobbiga saker” utan hellre satsat insamlade skattepengar på saker som ligger absolut högst i Maslows pyramid. Dessa kanske till och med ligger i molnen ovanför pyramiden. Ni vet, genusforskningen.

Känsla för feeling…

… är något som verkat gå politikerna förbi. Ett bra exempel på detta är att – som nu i slutet på oktober – då smittan ökar i landet, deklamera att antalet besökare på ”kulturella evenemang” ska öka från 50 till 300. Är det rimligt? Eller är det p g a särintressenas påtryckningar som man ger vika och vill verka ”kraftfulla”?

Tilläggas kan, att under den här tiden så har det varit ”OK” att 3500 personer – troligtvis från olika delar av landet – fått vara inne samtidigt på Gekås i Ullared – inomhus, medan det varit omöjligt för ett 20-tal föräldrar att titta på sina barns fotbollsmatcher – utomhus.

Word?

Det typiskt Svenska

Och medan sjukvårdens anställda har enorma behov av skyddsutrustning. När de tvingas arbeta i en livsfarlig miljö. Och, de påtalar för sina arbetsgivare att de behöver skyddsutrustning, och ingen finns. Vad händer då?

Jo, då bränner vi upp skyddsmasker, skyddshandskar och annat. Och varför? De är inte CE-märkta. Heja den svenska byråkratin!

En pragmatiskt lagd person/myndighet kanske hade kunnat tänka att Skyddsmask 90 – som ska duga för våra soldater i en miljö fylld av biologiska och kemiska stridsmedel – kanske kan duga som ett skydd mot ett virus. Även om de inte är CE-märkta. I vilket fall som helst så kanske dessa masker hade varit bättre än ett helt oskyddad andningshål via vilket coronaviruset uppvisat att det är mest intresserat av att förgifta oss.

I övrigt….

Så är det för tråkigt. Vi kan inte träffa våra nära och kära. Spridningen ökar igen. Nya och nygamla restriktioner införs.

Det är för tråkigt. Och, november har inte ens börjat än.

In februari of this year I decided to move away from Facebook due to their improper behavior with the data that they collect. However, I only disabled the account in order to be able to use their Messenger app. Didn’t go all the way.

Now, however, I have deleted the account and moved away from Messenger. I also ended my WhatsApp account and turned to more secure, and non-commercial, alternatives.

Once again it was a documentary – The Social Dilemma – that got me started.

In the documentary former employees and executives of Facebook, Instagram, Google and Twitter report on how our data is handled. If the product is free, You are the product. Well, that says it all. And, I sure do not want to be a product for these giants to sell.

So, what have I done to get around in the digital world and still be able to participate and stay in contact with family and friends? Used alternatives not produced by the megacompanies mentioned above.

Messaging: Wire and Signal are my preferred ones. In that order.

Browsing: Firefox with the addons ublock Origin and DuckDuckGo Privacy Essentials keeps me a bit more ”off the grid” (hopefully) than with the alternatives. And it sure helps me avoid all sorts of ads that has a potential for me becoming miserable. Using DuckDuckGo.com as a search engine is also helping me keep me and myself to myself.

It is time to bring down these giants that profit from us being the product. Together we can do it.

… kommer alltid vara ett speciellt datum för mig. Att ha deltagit i arrangemanget kring kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop var en enastående händelse som för alltid kommer leva kvar i mitt minne.

Det började tidigare på våren då jag blev utnämnd till kontingentschef för Värmlands Östra hemvärnsbataljon. Detta var något helt nytt för mig och jag visste knappt vad detta ämbete innebar. Det skulle dock bli klart för mig inom snar framtid.

Exercis var en konst som hos de allra flesta, förutom Livgardet då, hade fallit i glömska. Så det var att börja om från början – nästan på noll. Med styrkan på omkring en pluton så tränade vi frenetiskt hela tre (!) gånger innan vi satte oss på bussen upp till huvudstaden för att genomföra uppdraget skarpt. Det började lite knackigt, men till slut så såg det riktigt bra ut. Vi fick stor hjälp av den stort exerciskunnige lt Lars-Eric Sundin.

Tidigt på morgonen den 19 juni så bordade vi bussen som skulle ta oss till Östermalms IP varifrån vi skulle marschera till vår anvisade plats längs kortegevägen. Med på bussen var soldater och en del anhöriga, bl a min Martina och hennes far.

Ankomsten till huvudstaden var en upplevelse. Redan vid Kungsängen så kunde man ana att något var på gång – militärpoliser stod längs vägkanterna och guidade vår buss till rätt ställe.

Väl på Östermalms IP så vidtog genomförande av de sista förberedelserna. Det gällde att äta lunch, och dricka – tillräckligt mycket, men inte för mycket.

När klockan slagit Kalle så påbörjade vi vår marsch ner till en gatusträckning mellan Stockholms slott och Café Opera. En riktigt fin placering. Massor av människor kantade vägarna och iakttog hur det faktiskt fortfarande fanns människor i uniform i det här landet fortfarande. Det var många vidöppna ögon – förvånade, och en del såg till och med lite stolta ut. Några som var stolta – det var vi.

När vi anlände till vår ”uppställningsplats” så stötte vi på vår första aha-upplevelse. Vi hade inte övat på hur man går från kolonn till att faktiskt stå häck utmed vägen. Men efter ett par minuters överläggning så fick vi till det och kom på plats till slut. Förhoppningsvis märkte ingen denna ”exercisbrist”.

Sen vidtog den omkring tre timmar långa väntan innan den kungliga kortegen skulle anlända. Det blev aldrig några problem med toalettbesök, eller oregerliga människor. Allt gick som smort. De enda det var synd om var fotsulorna som fick sin beskärda del av tryck.

Vi kunde följa bröllopet på en stor bildskärm så vi hade en aning om hur vi låg till i schemat. Men det blev allvar på riktigt när Försvarsmakten skickade en förpatrull mot vilken vi skulle agera precis som om det vore den kungliga kortegen.

Sen kom de. Hästar. Trumpetare. Och till sist kronprinsessan och prinsen. Jag kommenderade givakt och presenterade en stor hälsning.

Minne för livet: När kronprinsessan passerade fick vi ögonkontakt, och av en ren reflex så nickade jag till henne och hon nickade tillbaka. Helt oförglömligt.

Strax efter att kortegen passerad så dök övlt Jan Hage upp och kommenderade att vi skulle återgå till Östermalms IP. Vi grupperade oss på fyra kolonner och marscherade tillbaka.

Det var mycket häftigt att få gå hela vägen tillbaka längs kortegevägen som kantades av våra kollegor inom Försvarsmakten. En mäktig upplevelse.

På bussen hem var den många som var lyckliga och avslappnade. Stämningen var god.

Med en särskild coin vi fått som extra minne i fickan så anlände vi åter i Karlstad dryga halvdygnet efter att äventyret börjat.

Oförglömligt.

• 

• 

För omkring tio år sedan så påbörjade jag min idrottsledarbana som ledare för sonens fotbollslag. En sysselsättning som upptog många timmar av mitt liv fram till och med hösten 2019 då jag gjorde min sista fotbollssäsong.

Min hustru tog ansvaret för dotterns idrottande och var under många år med som ledare, styrelseledamot, kassör m m inom IFK Skoghall Dam. Hon var t o m kvar efter att dottern bytt till Hertzöga BK.

Jag fick dock möjligheten att vara med som ledare för dottern i hennes innebandyspelande under ett par år. En spännande tid. Och, det gav en god insikt i de skillnader som finns och kan krävas för ledarskap inom damidrott.

Nu i mars 2020 så avslutar jag denna bana genom att ha varit ledare, tillsammans med ett gott gäng personer, för Skoghalls Innebandys HJ17-grabbar. Det har varit en spännande tid och de grabbar födda 2001/02/03/04 som varit inblandade i verksamheten har bidragit till att göra dryga sex månader till en kul, spännande och händelserik tid.

Att Corona-viruset skulle bidra med ett abrupt slut var inte vad jag räknat med. Lite surt att inte få avsluta under ordnade former. Men, så är livet ibland. Man får inte alltid som man vill.

Många minnen har det blivit under åren – både goda och dåliga. Men de goda överväger. Att få delta i utvecklingen av unga killar och tjejer och se dem växa upp till mogna(re) individer är ett förtroende man får förvalta väl. Gott ledarskap som bygger på sunda värderingar kan hjälpa de unga. Dåligt ledarskap kan stjälpa och ge långtgående dåliga konsekvenser. Jag hoppas jag bidragit med mer bra än dåligt. Tiden får utvisa hur det blir.

Lärdomar

Skynda långsamt – Ha en realistisk inställning till vad du kan lära ut till barn och ungdomar vid olika tidpunkter i deras liv. Att lära ut spelsystem till 7-åringar är helt meningslöst, och fokus på att lära sig passa bollen med rätt fot-/klubbteknik är troligtvis mer lämpligt. Det kan vara nog så svårt att få A-lagsspelare att lära sig, acceptera och spela enligt en game plan.

Det är inte hjärnkirurgi – Att vara ledare inom idrotten kräver på barn- och ungdomsnivå inte att man varit superstjärna eller toppledare. Om man börjar när barnen är små och går de grundläggande kurserna, tar till sig av deras innehåll så har man så det räcker till att börja med. Om man sedan har självinsikt och inser att man behöver lära sig mer, så frågar man de som kan mer. Sen anammar man det som är tillämpligt för den nivå man själv befinner sig på. Att vara lyhörd, söka tips från och villig att ta till sig tips från andra ledare är A och O. Tar man sig sedan tid och går de kurser som erbjuds på förbundsnivå så har man ännu större chans att lyckas. Glöm inte – det ska vara roligt, både för spelare och ledare.

Det handlar inte om Dig – Den som vill vara ledare inom idrotten för att själv få glänsa och stå i centrum har totalt missförstått vad det hela går ut på. Att sträva efter pokaler för att visa andra vilken duktig ledare du är, är direkt farligt. Det riskerar nämligen att barnen och ungdomarna behandlas felaktigt i ledarens jakt på pokaler. För tidig selektering och toppning samt förtvinande träningsgrupper är typiska indikatorer på att ledaren har fel inriktning, och att denne inte förstått vad verksamheten syftar till. Så många som möjligt. Så länge som möjligt. Att försöka vinna matchen är en naturlig del av lagidrotten, men det får inte ske till vilket pris som helst. Det handlar inte om Dig – det handlar om de du är satt att leda.

Det handlar uteslutande om Dig – Det är ledarens person, värderingar och beteende som är avgörande för att de denne är satt att leda, faktiskt följer. Behandlas alla lika och det finns ett uttalat ”rättvisetänk” inom verksamheten som ledaren bedriver, så är chansen större att ledaren följs och att verksamheten fungerar. Är nepotism eller favoriserande en del av verksamheten så kommer den inte att fungera, då misstro mot ledaren kommer att uppstå. Stämningen i gruppen kommer också att bli dålig och kamratskapet och lagandan uteblir eller försvinner.

Enad ledargrupp med samsyn – Ofta inom idrotten så ska flera ledare samsas i ledarskapet för en träningsgrupp. Då är det otroligt viktigt att man enas om – innan säsongen drar igång – vilka regler och riktlinjer, samt synsätt som ska gälla för säsongen. Vad krävs för att spela match? Vad gör vi om någon missköter sig? Vad ska vi satsa på i årets utbildning? Vilket spelsystem ska vi använda? Hur ska vi organisera oss i försvarsspelet? et cetera et cetera. Gör klart allt innan. Var överens. Agera med en röst utåt – mot spelare och deras föräldrar. Baktala inte andra ledare utan håll ihop.

Transparens och Tydlig kommunikation – Informera mycket och ofta. Håll spelare och föräldrar informerade om vad det är som gäller. Gör det definitivt innan säsongen börjar, men även under säsongen. Om man döljer saker för sina spelare och deras föräldrar så är man ute på tunn is – och troligen gör man fel, då man uppenbarligen inte vågar stå för det man håller på med.

Alla har åsikter – Oavsett hur välgrundad och välgenomtänkt verksamhet man som ledare bedriver så kommer folk ha synpunkter. Vanligast är att föräldrar har synpunkter – det kan man till viss del mota med tydlig information, men ofta räcker inte det heller. Så länge man som ledare följer de riktlinjer och policies som föreningen dragit upp för verksamheten, och så länge man beter sig på ett bra och rimligt sätt, och kan se sig själv i spegeln, så får man bemöta kritiken så gott det går och sedan fortsätta med sin verksamhet. Var dock lyhörd, ibland kan det finnas ett och annat guldkorn i kritiken som kan vara värd att ta till sig och anamma i det fortsatta ledarskapet. Errare humanum est och ingen är fullkomlig.

Och nu då?

Ja, vad ska man göra med alla de timmar – mellan 15 och 30 – som frigörs i veckokalendern nu när man inte är på träningar och matcher?

Ett antal timmar kommer säkert gå åt till att sitta på läktaren och heja på barnen i deras fortsatta idrottande. Att se så många matcher som möjligt är en självklarhet.

I övrigt så har nu timmar frigjorts för eget motionerande och Cykelvasan Öppet Spår i augusti (min femte) blir det officiella träningsmålet för året. En massa eftermiddags- och kvällsgolf ser jag också fram emot.

Sen ska jag återuppta läsning av böcker och försöka lära mig lite latin. Kan bli kul 🙂

Misstänker också att det kommer bli mer arbete på huset och trädgården.

Sammanfattningsvis, har det varit en kul tid som ledare inom idrotten. Jag har lärt mig en hel del och förhoppningsvis har jag lärt ungdomarna en del också som de kan ha användning för i livet. Det har varit en del blod, svett och tårar, men framför allt har det varit en härlig kamratskap, laganda och massor av skratt. Det kommer jag att sakna.

After seeing the documentary The Great Hack on Netflix I have come to the conclusion that my days on Facebook are over.

I may not have a lot to hide in my life about who I am or what I believe, but I cannot stay with a platform that weaponizes my views, my likes and other data that I may leave behind.

I am sure it will not be an easy thing since almost everyone is on there, and my genealogical work will for sure take a beating. But I will have to find my information else where.

I am also switching to DuckDuckGo for my web searches. A company that does not save your data and commits to keeping your data safe on the internet.

It is a tough fight, that I will surely lose, but that really does not matter.

#dowhatisright

I diverse svenska medier framhålls de utdragna förhandlingarna om vilka som ska få sitta på EU:s toppositioner som något negativt. Man rapporterar om att det visare ”ett splittrat Europa”.

De s k spetskandidaterna vann inte. De på förhand utsedda personerna föll inte de som slutligen skulle utse ”vinnarna” i smaken.

Jag tycker själv att debatt, förhandling och kompromisser är ett sundhetstecken. Det visar att EU skiljer sig från de totalitära staterna där man i princip bara har förutbestämda kandidater att välja på. Det visar också att EU har en demokratisk ådra.

Varför svenska medier tycker att förhandling, debatt och kompromiss är dåligt är förvånande. Eller kanske inte. De har ju länge gillat hur saker och ting går till på Kuba, Venezuela och andra socialistiska, totalitära stater.

Men, som sagt, jag tycker det är uppfriskande. #fortsättså

Inledning

Miklagård. Ryssland. Sovjetunionen. Ryska Federationen. Vad man än kallar det så vet var och en som kan sin historia att det inte är en granne man kan lita på. Allt eftersom den enorma landmassan byter namn inträder i pauserna den ryska björnens tid i ide. En tid att vila. En tid att tänka. En tid att planera för den tid som komma skall. Det ryska folket tittar förskräckt uppåt mot ledarskapets höjder och försöker sortera ut vilken av alla pretendenter som ska bli deras nye starke Ledare. Den ledare de så vansinnigt och konstant längtar efter.

På toppen slåss man för att bli den som ska få, eller rättare sagt, ta folkets gunst i besittning. Det är en omtumlande tid då björnen borde vila där i sin dvala, men istället drömmer den mardrömmar – den ena värre än den andra.

När björnen så till slut vaknar, står där den nye starke Ledaren med motståndarna utmanövrerade och nedkämpade. Han är grinig, gnuggar sig i ögonen och försöker fokusera. Fokusera på det viktigaste – att lösa problemet med hur han själv ska kunna vara kvar vid makten. Lösningen är klar. Det är densamma som alltid – det är den yttre fiendens fel. Utlänningarna, judarna, kapitalisterna, amerikanerna. De är de som ska ha skulden för att riket är i det skick det är. Ingen annan.

Det luttrade ryska folket dämpar alla önskemål om medinflytande, yttrandefrihet, demokrati och mat för dagen med den kraftigt subventionerade vodkan. Det är ingen idé att kämpa emot. Det bästa är att bli en grå mus i mängden. Att inte synas. Inte höras. Det går nog snart över. När så all information utgår från Ledaren och dennes köpta lakejer börjar så snart alla och envar insupa den enda tillgängliga informationen som sanning. De är emot oss. Allihop. Vi måste försvara oss!

De unga kvinnorna håller emot längst. De försöker tänka klart och använda sig av den källkritiska förmåga de utbildats med. En del använder sig av kulturen för att kämpa emot. De skriver inlagor på nätet. De startar rockband för att framföra sin kritik i form av låttexter. En del protesterar till och med genom att nakna framföra sitt budskap skrivet direkt på sina kroppar. En efter en tystas de. De trakasseras. De förföljs. De spärras in. Game over.

Larm!

Det är första helgen i juni. Mobiltelefonen ringer. Klockan är strax efter tre på söndagsnatten. Per sover som en stock och snarkar så högt att han inte hör ringsignalerna som spelas om och om igen. Hustrun Mia hör. Det gör hon alltid. När hon hört inledningsriffet från Metallicas Seek and destroy för femte gången får hon nog. Mia skickar ut en armbåge och träffar Per i revbenen.

”Det ringer i din mobil! Det är ju sanslöst att du inte hör din egen ringsignal!”

Att de var ute på middag kvällen innan med några vänner och drack ett par glas vin för många gör inte hennes humör bättre.

Per kisar och gnuggar sig i ögonen för att försöka få bort det grus som verkar ha ansamlats där i drivor under natten, under den korta tid han faktiskt sovit.

”Va fan är det nu då?” utbrister han med en skrovlig baksmälleröst och fumlar fatt i telefonen som ligger bredvid sängen.

”Ja, det är Per” svarar han och inväntar svar.

”Det är Micke.” säger en röst i andra änden. Då Per dröjer lite för länge med ett svar, fortsätter rösten ”Din kompanichef !”

”Jaa, det hör jag” svarar Per. ”Jag är lite seg här. Fest igår. Vad är det nu? Nån tant som gått bort sig?” Det brukar det vara när kompanichefen ringer.

”Nej, inte den här gången. Nu är det skarpt. På allvar. Chefen K3 har aktiverat sina hemvärnsbataljoner. Vi mobiliserar!” Micke forcerar fram sina ord. Han låter stressad.

”Skojar du?” säger Per skeptiskt.”Vad har hänt?”

”Jag skojar inte. Vi har fått vår mobiliseringsorder. Mer än så vet jag inte. Du får börja ringa in dina gubbar nu.”

”Det var som fan,” säger Per som nu lyckats sätta sig upp på sängkanten.

”Du har ingen aning alltså. Om vad det handlar om menar jag?”

”Nej inte ett dugg. Vi får säkert mer info om några timmar” säger Micke.

”Sätt igång och ring nu och packa dig sedan iväg till mobiliseringsplatsen. Jag väntar där.”

Micke lägger på och Per sitter omtumlad på sängen och hjärnan går på relativt högvarv. ”Typiskt att man ska vara bakis när det här händer” tänker han och suckar med en andedräkt som har spår av aceton.

”Vad var det nu då?” frågar Mia som bara halvhört konversationen.

”Vi ska mobilisera.”

”Vad menar du?” säger Mia oförstående.

”Vi ska mobilisera. Hemvärnet. Samlas för att börja lösa uppgift.” förklarar
Per.

”Lägg av. Är det en övning?”

”Nej, tydligen inte” säger Per och harklar sig. ”Nåt har hänt. Tydligen så illa att chefen K3 valt att kalla in sina hemvärnsbataljoner.”

”Det är ju sanslöst!” utropar Mia. ”Va fan kan det röra sig om då?”

”Ingen aning.” säger Per uppriktigt. ”Men, jag får börja ringa runt här och se till att folket börjar pallra sig iväg.”

Telefonsamtalet till Pers ställföreträdande plutonchef blir nästan en fullständig kopia av det samtal Per hade med sin kompanichef. Med ett undandag – ställföreträdaren David, som inte varit på kalas, har en mycket mindre skrovlig röst.

”David, ringer du gruppcheferna och säger till dem att de ska ringa in sina soldater”, säger Per. ”Vi kör som i vår stående order.”

”Klartecken på det”, säger David som trots att han är småbarnsförälder låter oförskämt pigg. ”Jag återkommer till dig med numerären när de ringt tillbaka.”

”Lysande”, säger Per. ”Hur lång tid tar det innan du är redo att åka?”

”Ja du” säger David fundersamt. ”Det tar i alla fall en timme att hitta alla prylar och packa skiten. Vi ska ju ha mat med också. Vette fan om jag har nåt vettigt hemma.”

”Okej,” säger Per. ”Men du, skulle du kunna hämta upp mig? Jag kan inte köra bil än alltså. Vi kom ju hem för lite drygt två timmar sedan.”

”Absolut” säger David. ”Jag ringer dig när jag är på väg, eller när jag fått in
styrkebeskedet.”

De lägger på. Per tittar på Mia och skakar på huvudet.

”David kör oss. Så du kan ha bilen.”

”Bra” svarar Mia. ”För vem vet hur länge det tar innan du är tillbaka”

”Ja, inte jag i alla fall,” säger Per.

Sen går Per upp och börjar det mödosamma arbetet med att få ordning på all den personliga utrustningen.

Det mesta av uniformspersedlarna ligger i en garderob men alla andra småsaker tar sin tid att söka rätt på. Kompass. Batterier. Frystorkad mat från XXL. De sköna handskarna som inköpts på Clas Ohlson. PMR-radioapparaterna från Kjell och company.

Per slår snabbt på datorn och skriver snabbt ut en kopia av kompaniets stående order och en kopia av plutonens stående order. Det blir fyra sidor per blad så att de inte tar upp så mycket plats i benfickan.

Per bläddrar fram till sidan som beskriver vad som ska packas var. Sen går han igenom artikel för artikel och efter en halvtimma så är ryggsäck och bärsäck packade. Femton minuter till så är rätt saker i rätt ficka i uniform och stridsväst. Då ringer telefonen. Det är David.

”Tjugotvå” säger David.

”Är det allt?” säger Per. ”Vilka sex saknas?”

”Bengtsson, Lindqvist, hundföraren Lisa, Johnny, Billgren och Karlander.”
rabblar David upp i rasande fart.

”Okej” suckar Per. ”Varför kommer inte de då?”

”Fyra av dem svarade inte. Tydligen är Lisa höggravid och Karlander på semester i Thailand.”

”Jaja, vi får göra det bästa med det vi har.” säger Per. ”Gilla läget.”

”Som alltid” svarar David.

Tjugotvå, tänker Per, det blir i alla fall tre rätt okej grupper.

”Är du snart på g?”

”Ja då” säger David. ”Jag är på rull inom fem minuter och ute hos dig om tjugo.”

”Perfekt” säger Per. ”Då hinner jag. Och du, glöm inte instruktionen till kassunen.”

”Nädå, den är redan nerstoppad i benfickan” säger David. ”Vi ses om en
stund.”

Mia som inte klarat av att somna om sitter vid köksbordet och blinkar trött.
Hon funderar över vad som har hänt. Undrar hur hon ska orka med all logistik med barnen. En tanke far genom hennes huvud – tänk om jag aldrig får se honom mer. Hon viftar bort det och tänker att det ska nog gå bra. Det händer ju aldrig nåt i Sverige ändå. Det är säkert bara någon hetsig militär som överreagerat.

Plötsligt knackar det på dörren. Mia rycker till och Per som står vid dörren, redo att åka öppnar.

”Tjena” säger David. ”Då åker vi då.”

”Ja, vi gör väl det” svarar Per. ”Mia, jag hör av mig när jag vet mer.”

”Bra” säger Mia. ”Var rädd om dig!”

”Det är jag alltid,” säger Per. ”Ha det gott så länge. Hej då.”

Sen går Per och David ut till bilen och packar in Pers utrustning. När de satt sig i bilen säger David:

”Du, ta en sån här”. David räcker över en Vicks Blå. ”Du behöver den.”